ClassAoS^i^ 
Book._Mfe 



SMITHSONIAN DEPOSIT 



AUGUSTINI BETYDELSE I PEDAGOGIKENS 
HISTORIA. 

EN PATRISTISK-PEDAGOGISK STUDIE. 



AKADEMISK AFHANDLING, 

SOM 

MED VEDERBÖELIGT TILLSTÅND 

KOMMER ATT INFÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN I LUND 

OFFENTLIGEN FÖRSVARAS A LÄROSALEN N:R VI 
LÖRDAGEN DEN' 2 MARS IQOI 'KL. 10 F. M. 



ARVID GIEROW, 

v. D. M., EXTRALÄRARE VID LUNDS H. ALOI. LÄROVERK. 



441592 



LUND 1901. 

hIkAN OHLSSONS BOKTRYCKERI. 






Förord 



Ur min profårsuppsats öfver föreliggande ämne har 
efter ett fortsatt sysslande på lediga stunder med Augu- 
stini skrifter denna af handling vuxit fram. Kärt är mig 
att i detta sammanhang hunna få ge uttrych åt den 
tacksamhetssJculd åt olika håll, hvarom den erinrar mig. 

Professorn^ TeöL Doktor Otto Ahnfelt, som just 
någon af de terminer, jag hade glädjen att under hans 
ledning studera kyrkans historia, särskildt länge och med 
synbar förkärlek dröjde vid Augustinusgestalten och med 
sin gripande teckning af denna hos den lyssnande åhörare- 
kretsen öppnade ögonen för de många sidorna af Augu- 
stini storhet y ber jag ödmjukligen att härmed få betyga 
mitt tack såväl härför som för gifven uppmuntran under 
sysslandet med detta försök. 

I tacksamhetsskuld känner jag mig ock stå till 
Rektorn^ Fil. Doktor Bengt J:n Bekgqvist för under 
profåret alltid beredvilligt och frikostigt gifna uppslag 
och råd med afseende på det föreliggande arbetet. 

Ett tack också till min gode vän Filosofie Kandi- 
daten Magnus Luzell för välvilligt lämnad hjälp med 
korrekturläsningen och mången värdefull erinran. 
Lund i februari 1901. 

Författaren, 



Innehållsförteckning. 

Sid. 
Inledning 5 — 8. 

I. Historisk af delning: Augustini teckning 
af sin egen uppfostran i hemmet, skolan 
och lifvet, en tidsbild af dåtidens upp- 
fostringssätt, jämte de pedagogiska lär- 
domar, som af hans utveckling kunna 

hämtas 9—24. 

II. Principiell af delning: Augustini pedago- 
giska principer 24 — 138. 

1. Undervisningens objekt 24 — 44. 

2. „ mål 44—48. 

3. „ medel: a. material 48 — 94. 

b. former 94—118. 

4. „ subjekt 118—138. 

III. Augustini verJcsamhet och betydelse som 

prahtish pedagog 139 — 144. 

Sammanfattning 144 — 146. 



Redan en blick på ett namnregister i ett hi- 
storiskt pedagogiskt arbete, hvilket som helst, be- 
kräftar för oss i viss mån sanningen af påståendet 
om kyrkans och skolans samhörighet. Pedagogikens 
målsmän alltifrån vår kristna tideräknings början 
intill det tidsskede, om hvilket äfven i så många 
andra afseenden Schillers ord äga tillämplighet: 
"Das Alte stiirzt, es ändert sich die Zeit" — de 
sjuttonde och adertonde århundradena — de till- 
höra nästan alla utan undantag också kyrkans 
historia. Dennas verkliga stormän hafva varit 
mångsidigt anlagda naturer. Sällan har deras lifs- 
gärning tangerat blott ett enda lifsområde. Och 
det gäller kanske mer än om de jäeste om kyrko- 
fadern par préférence — Augustinus. 

Hans betydelse kan knappt mätas. Liksom 
alla senare tiders stora andar inom kyrkan ända 
intill vår tid medelbart eller omedelbart hafva 
hämtat andlig väckelse och näring från hans mäk- 
tiga personlighets rika andelif och hans tankedigra 
skrifter, så gifves det knappt någon enda före- 
teelse i andens värld inom denna kyrkans råmärken 



under hela den efteraugustinska tiden, som ej 
med någon tråd är knuten vid Augustini verk. 
Hans mångsidiga betydelse i mänsklighetens hi- 
storia tecknar Harnack i sin Dogmengeschichte 
på följande sätt: 

"Als Prediger des Glaubens, der Liebe und 
der Gnadenordnung hat er die katholische FrÖm- 
migkeit bis heute beherrscht; durch seine Grund- 
stimmung: "Mihi adhaerere deo bonum est", sowie 
durch seine Unterscheidung von Gesetz und Evan- 
gelium, Buchstabe und Geist, und durch seine 
Predigt, dass Gott in uns den Glauben und den 
guten Willen schaiFe, hat er die evangelische Refor- 
mation hervorgerufen; durch seine Lehre von der 
Auctorität und den Gnadenmitteln der Kirche hat 
er den Bau des römischen Katholicismus weiterge- 
flihrt, ja die hierarchisch-sacramentale Anstalt erst 
geschaffen; durch seinen Biblicismus hat er die 
sog. vorreformatorischen Richtungen erweckt und 
die Kritik an allén ausserbiblischen kirchlichen Tra- 
ditionen verbreitet; durch die Kraft seiner Specu- 
lation, die Schärfe seines Verstandes, die Feinheit 
seiner Beobachtung und Erfahrung hat er die Scho- 
lastik in allén ihren Richtungen, einschliesslich der 
nominalistischen, und daher auch die möderne Er- 
kenntnisstheorie och Psychologie angeregt, ja mit 
erzeugt; durch seinen Neuplatonismus und präde- 
stinatianischen Enthusiasmus hat er die Mystik so- 



wohl als die antiklerikale Opposition des Mittelalters 

hervorgerufen ; durch die Fassung seines Kirchen- 
und Seligkeitsideals hat er die vulgär-katho- 
lische Stimmung, die mÖnchische, bestärkt, in der 
Kircbe heimisch gemacht und sie dadurch dazu 
erweckt und befähigt, die der Kirche gegeniiber- 
stehende Welt zu iiberwinden und zu beherrschen ; 
durch die einzigartige Fähigkeit endlich sich selbst 
darzustellen, den Reichthum seines Geistes auszu- 
sprechen und jedem Wort ein individuelles Gepräge 
zu geben, durch die Gabe der Individ ualisierung 
und Selbstbeobachtung hat er zum Emporkommen 
der Renaissance und des modemen Geistes mitge- 
wirkt" ^). Och såsom han sålunda med rätta kan 
kallas den romersk-katolska kyrkans såväl som 
renässancens och reformationens, såväl biblicisternas 
som skolastikernas och mystikernas fader, så stå 
ej mindre den modärna empiriska filosofien — 
psykologien — och pedagogiken i tacksamhetsskuld 
hos honom. Den store kyrkofadern är också den 
store pedagogen. 

En undersökning af Augustini skrifter från 
synpunkten af deras betydelse i pedagogikens hi- 
storia är i dabbelt afseende lärorik. En mängd 
af hans talrika arbeten — i sina Retractationes 
uppgifver han sig hafva författat ej mindre än 

*) A. Harnack: Dogmengeschichte, 3 Aufl. B. III; 94 f. 
Kursiveringarna gjorda af mig. 



A 



8 

93 i 232 böcker — erbjuda stoff till en fram- 
ställning af hans pedagogiska grundsatser, än di- 
rekt — samladt eller i spridda drag — , än ocb 
ofta mera indirekt såsom klargörande den psyko- 
logiska åskådning, som bär de pedagogiska tankar, 
han framställer. 

Men i pedagogikens historia äga hans efter- 
lämnade skrifter — särskildt hans Confessiones — 
också en annan betydelse, en historisk. För oss 
upprullas där en trogen bild af hans samtids un- 
dervisningssätt. Och än mer: hans eget hela ut- 
vecklingsförlopp, som i nämnda skrift af hans egen 
penna tecknas, erbjuder ett rikt och värdefullt 
material åt den, som äger de psykologiska studier, 
hvilka äro nödvändiga förutsättningar för att kunna 
rätt följa gången af en uppfostran i lifvets skola 
med dess ingripande olika faktorer och de däraf 
beroende resultaten. För den åter, som ej är 
psykolog ex professo, blir isynnerhet uppgiften att 
behandla denna sista sida vansklig nog. 



Augustini egen uppfostran, som han själf be- 
skrifver i sina Confessiones^ gestaltade sig i sina 
yttre drag väsentligen så, som den, öfver hufvud 
taget, det plägade för dem, hyilka den tiden voro 
bestämda för vetenskapsmannens eller politikerns 
bana. Hvad han därom förtäljer är därför en för 
pedagogikens historia värdefall tidsbild. 

Augustini vagga stod i ett hem, där motsatta 
åskådningar möttes. Fadern, Patricius, var de- 
kurion och en lättretlig, brutal och sinnlig natur. 
Föga synes han hafva varit vuxen uppfostrarens 
kall, och enhgt sonens egen utsago låg det honom 
föga om hjärtat, huruvida dennes karaktär utveck- 
lades i sedlig riktning*). Monika åter, Augustini 
moder, som med tålamod bar den börda, som hen- 
nes makes obändiga sinnelag pålade henne, var 
kristen. I sin nyss nämnda skrift ägnar han henne 
en tacksam och kärleksfall hyllning såsom en god 
moder och uppfostrarinna. Hennes hängifna och 



^) Conf. n, 3. 



10 

milda sinne har till sist lyckats föra hennes make 
öfver i kristendomens sköte*). På Augustinus 
har hon utöfvat det största inflytande. De reli- 
giösa och sedliga frön, som hon i hans barnaår 
nedlagt i hans själ, hafva omsider visat sig grodd- 
kraftiga. 

Med ledning af hvad man därom låtit honom 
veta och ex analogia målar Augustinus sig själf i 
de mörkaste färger ända från sin spädaste ålder, 
då hans själfmedvetande börjar vakna till lif, och 
innan han ännu är mäktig att kläda sina tankar 
i ord. Ett häftigt och despotiskt sinnelag säger 
han sig redan då hafva lagt i dagen. "Indignabar", 
skrifver han, "non subditis majoribus, et liberis non 
servientibus, et me de illis flendo vindicabam" ^). 

Så växte han upp, vaken och begåfvad, men 
trotsig och egensinnig samt föga böjd för några 
allvarligare sysselsättningar. I hemmet blef han 
af sin fromma moder tidigt invigd i kristendomens 
grundsanningar, och intrycken häraf blefvo aldrig 
helt utplånade. Efter tidens sed uppsköt man 
hans dop, men — såsom af Conf. I, 11 framgår 
— hade han strax efter sin födelse blifvit "prim- 
signad" och undfått det s. k. sacramentum salis. 

Vidtager så Augustini skoltid. Hans fader, 
som önskade, att han skulle utbildas till retor, 



1) Conf. I, 11. 
») Conf. I, 6. 



11 

skickade honom till en hednisk skola i Madura, 
en stad ej långt från hans fädernestad Tagaste. 

Äfven kristna föräldrar nödgades den tiden 
sända sina barn i hedniska skolor, om de önskade 
gifva dem vetenskaplig bildning. Ty det fanns 
ännu knappt någon annan kristen högre läro- 
anstalt än i Alexandria, hvilken naturligtvis redan 
då ej kunde tillgodose hela den kristnade världens 
behof och för öfrigt sett sina bästa dagar. 

Den undervisning, han erhöll i Madura, var 
ensidigt teoretiserande med åsidosättande af, snart 
sagdt, allt annat, som fordras för karaktärens ut- 
bildning. Samma grundsats, efter hvilken Augu- 
stini fader själf fostrar sin son, är här den för- 
härskande hos hans lärare: ett språkfel gäller för 
större brott än en sedlig förbrytelse. "Vide, Do- 
mine Deus, et patienter ut vides vide, quomodo 
diligenter observent fihi hominum pacta litterarum, 
et syllabarum accepta a prioribus locutoribus, et a 
te accepta asterna pacta perpetuae salutis negligant; 
ut qui illa sonorum vetera placita teneat aut doceat, 
si contra disciplinam grammaticam, sine aspiratione 
primse syllabae, ominem dixerit, displiceat magis 
hominibus, quam si contra tua prsecepta hominem 
oderit, cum sit homo. — — — Et certe non est 
interiör litterarum scientia quam scripta conscien- 
tia, id se alteri facere quod nolit pati"^. Och i 

') Conf. I, 18. 



12 

slutet af samma kapitel fortsätter han : "Cum homo 
eloquentiae famam quasrit, astans ante hominem 
judicem, circumstante hominum multitudine, inimi- 
cum suum odio immanissimo insectans, vigilantissi- 
me cavet, ne per linguse errorem dicat: Inter homi- 
nibus; et ne per men tis farorem hominem auferat 
ex hominibus, non cavet"^). 

Så kritiserar Augustinus själf den formdyrkan, 
som uppfostran på hans tid dref på de sedliga in- 
tressenas bekostnad. 

För allt formale i undervisningen saknade 
han för öfrigt helt och hållet sinne vid denna tid- 
punkt. Det är detta, som förklarar hans motvilja 
mot filologien i allmänhet och matematiken. Om 
den senare säger han, att den med sitt "unum et 
unum duo, duo et duo quatuor, odiosa cantio mih 
erat"^). Och i fråga om språkundervisningen hyste 
han en liflig afsky för grekiska, för hvilket språk 
han synes helt hafva saknat fallenhet, och som han 
aldrig kom att behärska — ännu i hans senare år 
var det blott med möda, han kunde taga sig fram 
i de grekiska kyrkofädernas skrifter. "Videlicet 
difficultas, difficultas omnino ediscendse peregrin ae 
linguas, quasi felle aspergebat omnes suavitafces 
graecas fabulosarum narrationum" ^). Kärnan, men 



1) Conf. I, 18. 

2) Conf. I, 13. 

3) Conf. I, 14. 



13 

ej skalet ville han veta utaf. Historien och my- 
terna däri öfvade en sådan trollmakt på hans sinne, 
att han djupt härmades, om han stördes vid läs- 
ningen af dem. 

Var grekiska språket honom motbjudande, så 
visade sig däremot alltmer hos honom en brinnande 
håg för den latinska litteraturen, och särskildt 
hänfördes han af Aeneidens sagovärld. Men äfven 
för latinets rent språkliga sida synes han hafva 
haft håg. Så röjde han tidigt anlag för detta 
språks skriftliga behandling, hvilka, såsom han 
själf förtäljer*), t. ex. vid ett tillfälle visade sig af 
ett referat på prosa af några verser i Yergilius, 
hvilket han utarbetat, och som inbringade honom 
beröm och tycktes gifva löfte om en framtida 
stilist. 

De ämnen, i hvilka Augustinus i Madura er- 
höll sin första undervisning, voro — utom de nämnda: 
läsning af latinska och grekiska författare samt 
matematik — också skrifning och retorik. 

Vid valet af författare var man ej synnerligen 
nogräknad. Augustinus beklagar, hvilken mo- 
ralisk skada han tagit särskildt af Homeros' och 
Terentii föga pryda skildringar af gudavärldens 
erotik trots deras formella förträfflighet, som han 
ej vill underkänna. "Non accuso verba quasi väsa 



O Conf. I, 17. 



14 

electa atque pretiosa; sed vinum erroris quod in 
eis riobis propinabatur ab ebriis doctoribus" ^). 

Af metoden vid språkundervisningen få vi af 
Confessiones en rätt klar bild. De första grun- 
derna meddelades af elementarlärare ("primi ma- 
gistri"). Då lärjungarna längre avancerat, öfver- 
togs ledningen af s. k. grammatici^). 

För öfning i språken anställdes täflingar, vid 
hvilka den, som bäst lyckades, erhöll åtminstone 
ideell belöning, medan den, som misslyckades, ut- 
sattes för både skymf och kroppslig aga^). Exem- 
pel på en sådan täflan lämnas oss å det nyss an- 
tydda stället i Conf. I, 17. Uppgiften, som där 
omtalas, bestod uti ett återgifvande i prosaform af 
Junos i Aeneiden I, 36 fF. förekommande tal, i 
hvilket hon uttrycker sin vrede och sorg öfver 
"nec posse Italia teucrorum avertere regem". Det 
gällde således att, som Augustinus säger, "följa de 
poetiska dikternas spår och att i obundet tal ut- 
trycka de tankar, dem skalden hade klädt i ver- 
sens dräkt". Dessa referat blef^o sedan stundom 
dramatiskt utförda. De beredde sålunda lärjungen 
ej blott öfning i språkets behandling, utan for- 
drade ock, samtidigt med att de togo fantasien i 
sin tjänst, en viss psykologisk blick för den ka- 

1) Couf. I, IG. 
^) Conf. I, 13. 
3) Conf. I, 17, 19. 



15 

raktär, som skulle framställas. "Et ille dicebat 
laudabilius, in quo pro dignitate adumbratae per- 
sonse, ira3 ac doloris similior affectus eminebat, 
verbis sententias congruenter vestientibus", säger 
Augustinus på o. a. st. 

Utom dessa ambitionsmedel, som i det före- 
gående äro antydda, användes, där naturlig Mg 
och fallenhet med dem i förening ej ville göra till 
fyllest för att skapa en flitig lärjunge, också kropps- 
liga bestrajffningar. "Deus, Deus meus, quas ibi 
miserias expertus sum et ludificationes — — — ; 
et tamen, si segnis in discendo essem, vapulabam. 
Laudabatur enim hoc a majoribus^). Och med ägan 
var man ingalunda sparsam. Den unge Augu- 
stinus hade en obeskriflig förskräckelse för denna 
skoltortyr. Han sönderslet, som han själf beskrif- 
ver det, sin tungas band i bön till Gud att för- 
skonas för kroppsliga bestraffningar. Men ej ens 
hans föräldrar hyste medlidande med den för- 
skräckte gossen. Någon mildhet i detta afseende 
hörde just icke till den tidens kynne. Själf an- 
gifver Augustinus såsom grund till sin alltjämt 
kvarsittande motvilja mot grekiskan, att i hans 
uppväxt "saevis terroribus ac poenis ut nossem in- 
stabatur mihi vehementer" ^). 



1) Conf. I, 9. 

2) Conf. I, 14. 



16 

Att ett dylikt tuktsystem på en natur sådan 
som Augustinus med hans redan tidigt bestämdt 
utpräglade intressen, men på samma gång nästan 
vekliga fruktan för kroppsliga smärtor ej var äg- 
nadt att gynnsamt påverka karaktärsutvecklingen, 
är lätt att inse. För att undgå straff att tillfreds- 
ställa den redan nu vaknade ärelystnaden tillgrep 
han bedrägliga medel: "Fallendo innumerabilibus 
mendaciis et paedagogum et magistros et parentes. 
— — — In quo etiam ludo fraudulentas victorias, 
ipse vana excellentiae cupiditate victus, saepe aucu- 
pabar"*). På liknande sätt gick han till väga för 
att komma åt läckerheter. Han skydde ej, att 
bestjäla sina föräldrars källare och bord, när till- 
fälle yppade sig, och råkade i häftig vrede, då 
hans oarter blefvo upptäckta, i stället för att er- 
känna och ångra sina fel. "Ista-ne est innocentia 
puerilis?" utbrister han. "Non est, Domine, non 
est, oro te, Deus meus. Nam haec ipsa sunt, quas 
a paBdagogis et magistris, a nucibus et pilulis et 
passeribus, ad praefectos et reges, aurum, prsedia, 
mancipia; hsec ipsa omnino quae succedentibus ma- 
joribus aetatibus transeunt, sicuti ferulis majora 
supplicia succedunt" ^ ) . 

Till Augustini öfriga fel, som mer och mer 
börja träda i dagen, sälla sig vid denna tid lust 

1) Conf. I, 19. 
=») Ibm. 



17 

till slippriga böcker, för hvilka språkundervis- 
ningen ingifvit honom smak, och en sinnlighet, som 
snart kommer att helt ^ättra honom. Nu sexton- 
årig, sändes han för ytterligare vetenskaplig ut- 
bildning till Kartago efter en tids vistelse i hem- 
met i Tagaste. Detta uppehåll i fädernestaden 
blef ödesdigert för hans karaktärsbildning. Hur 
föga fadern, som ändå just vid denna tid blifvit 
katekumen, hade bhck för vikten af tyglandet utaf 
köttets lustar framgår af Conf. III, 3. Med sorg 
varsnade modern den farHga riktning, sonens ut- 
veckling börjat taga, och många voro de varnande 
allvarsord — uttryck dock för en icke alltför ri- 
goristisk moral — hon riktade till den i lustarnas 
garn redan svårt snärjde ynglingen. 

Förvändheten i faderns och hans lärares i 
Madura uppfostringssätt bär frukt. I Tagaste 
störtar han sig blindt i utsväfningar i sedligt de- 
praverade kamraters sällskap, bland hvilka en föga 
ädel täflan att vara den i osedliga äfventyr främste 
kom Augustinus att t. o. m. pädikta sig sådana 
skändligheter, i hvilka han ej ägde sina stallbrö- 
ders förfarenhet, ett karikeradt utslag af hans 
alltmer uppdrifna ärelystnad. 

Om möjligt än värre blef det i Kartago, där 
han slöt sig till ett sällskap rouéer, som smickrade 
sig med namnet eversores. Dock gick han aldrig 



18 

så långt, att lian blef dessa lik, om han också väl 
trifdes i deras krets ^). 

Här knöt han en varaktig kärleksförbindelse 
med en ung flicka, med h vilken han 13 år sam- 
manlefde. Frukten häraf var den begåfvade sonen 
Adeodatus. Ej ens Augustini moder ville yrka 
på att han inginge äktenskap, h vilket hon menade 
skulle verka hinderligt för hans vetenskapliga 
framsteg. 

Sina studier skötte han trots allt med ifver 
och framgång. De omfattade retorik, logik, mate- 
matik, musik och astronomi. Han njöt med hän- 
förelse af teatern, där han sökte spegling af sina 
egna kärlekssorger och bränsle för sitt inres brand. 
Dramatiken synes alltifrån ungdomen hafva på 
honom utöfvat tjusningskraft. Alltmer börjar han 
tilltalas af tragedien. "Ego tunc miser dolore 
amabam, et quaerebam ut esset quod dolerem, 
quando mihi in serumna aliena, et falsa, et salta- 
toria, ea magis placebat actio histrionis, meque 
alliciebat vehementius, qua mihi lacrymaB excutie- 
bantur" ^), 

Man torde ej taga fel, om man i denna om- 
ständighet vill se ett drag af svårmod, som med 
naturnödvändighetens kraft börjar tränga sig fram 



1) Conf. III, 3. 

2) Conf. III, 2. 



19 

såsom en reaktion emot det lättsinne, af hvilket 
han behärskades. Kanske kan man också spåra 
ett allvarsdrag i hans val af namn åt sonen. 
Hans samvete börjar förebrå honom hans vandel, 
och han beder Gud om kyskhetens dygd, dock i 
samma andedrag tilläggande de så betecknande 
orden: "Men icke strax, Herre!" 

Samtidigt vaknar hos honom till kraftigt lif 
ett idealt intresse, en brinnande sanningstörst. Det 
var närmast Ciceros Hortensias, en nu förlorad 
skrift, som åstadkom denna andliga väckelse. Den 
manade honom att söka icke den ena eller andra 
filosofiska skolan, utan visheten själf "lUe vero 
liber mutavit ajBPectum meum, et ad te ipsum, Do- 
mine, mutavit preces meas, et vota ac desideria 
mea fecit alia. Viluit mihi repen te omnis vana 
spes, et immortalitatem sapientiae concupiscebam 
aestu cordis incredibili; et surgere coeperam ut ad 
te redirem"^). Ett saknade han dock i denna 
skrift: Kristi namn. "Quoniam hoc nomen secun- 
dum misericordiam tuam, Domine, hoc nomen 
Salvatoris mei Filii tui, in ipso adhuc lacte ma- 
tris, tenerum cor meum praebiberat, et alte retine- 
bat, et quidquid sine hoc nomine fnisset, quamvis 
litteratum et expolitum et veridicum, non me 
totum rapiebat"^). 

») Conf. III, 4. 

») Ibm. 



20 

Så grep han, otillfredsställd, till kristendomens 
heliga skrifter, men tog anstöt af den förnedrings- 
gestalt, i hvilken gudsordet där mötte honom, 
"af uttryckens enfald". Närmast drefs han i mani- 
cheismens sköte. Den poetiskt glänsande gnostiska 
mytologien fångade honom. Manicheismens lära 
om det onda såsom något människans egentliga 
jag, det från den goda urprincipen utflutna ande- 
väsendet, icke tillräkneligt, emedan det härledde 
sig från köttet, som i den onda urprincipen hade 
sitt ursprung, blef en täckmantel för hans vilje- 
svaghet att bryta med synden och det naturliga 
högmodet. "Itaque repellebar, et resistebas ven- 
tosae cervici meae, et imaginabar formas corporeas, 
et caro carnem accusabam, et spiritus ambulans 
nondum revertebar ad te"^). 

I nio år hölls han dårad i Manis sagovärld. 
Till sist kommer dock ett samtal med en fram- 
stående maniché, biskop Faustus, honom att inse 
bedrägligheten i Manis konstnärligt hoptimrade 
system. Reaktionen af den fantasispänning, hvari 
han hållits, drifver honom in i nyakademikernas 
skepticism, tviflet om allt vetandes möjlighet. 

Under tiden infaller hans verksamhet som 
lärare dels i skönlitteratur i Tagaste, dels i retorik: 
först i Kartago, sedan i Rom, till sist i Milano. 



') Gonf. IV, 15. 



21 

Det var där, den stora brytningen, länge förberedd, 
inträffade. Han började som ästetisk njutning 
åhöra biskop Ambrosius, hvars milda, vinnande 
personlighet ej kunde annat än göra mäktigt in- 
tryck på Augustinus. Det är Ambrosius, som 
återfört honom i kyrkans sköte. Att sanning och 
frälsning där »vore att finna, därom öfvertygade 
honom biskopen genom både sin predikan och sin 
vandel. Den ena stötestenen efter den andra för- 
svinner. Men ännu fattas honom kraften att bryta 
med det gamla lefnadssättet. Ett försök till upp- 
rättelse följes omedelbart af nytt fall. Hans sed- 
liga vilja är ännu lika fjättrad. Han börjar stu- 
dera nyplatonikernas skrifter, för kort tid hans 
"befriande genius". De mäkta väl upptända den 
intellektuella hänförelsens glöd, men ej tillfreds- 
ställa törsten efter frälsande sanning. Den känsla 
af otillfredsställelse, som däraf födes, drifver ho- 
nom än en gång till skriften, särskildt till Pauli 
bref 

Trådarna samla sig nu. Hans inre utveck- 
ling har fört honom till den erfarenheten, att den 
sanna visheten ej är den, som uppfyller anden 
med högmodets tankar, lämnande känslan tom och 
låtande viljan vara ett byte för begären, utan 
den, som frigör viljan och saliggör det högre 
känslolifvet hos människan. Visheten är för ho- 



nom ej mer en blott förståndets sak, utan en 
Ufssak *). 

Manis ocli den grekiska filosofiens bankrutt 
i hans själ hafva fört honom till denna punkt. 
Gudstjänsterna i Ambrosii kyrka hafva vidare 
öfvertygat honom om att hvad han sökte fanns i 
"ecclesia Dei^', att frälsning från den all andlig 
lifskraft förtärande skepticismen blott kunde gifvas 
genom förtröstan på den frälsning, kyrkan pre- 
dikar. Dock — en opersonlig auktoritet gör ej 
till fyllest för hans fria ande. Då griper han till 
Pauli bref. De gifva honom till en del hvad han 
behöfver. Ambrosii och en väns kristliga person- 
ligheter fylla med den kristtrogna umgängeisens 
Guds ord, som alltjämt i hans moders gestalt stått 
lefvande för honom, ut resten. Omvändelsen med 
sin sedliga omskapning är förberedd. Ett allvar- 
ligt samtal med en förtrogen, ett tillfälligt ord 
från ett lekande barns läppar — och genombrottet 
har skett. En ny människa, mottager han af Am- 
brosius i sitt 33:dje lefnadsår jämte sin son påsk- 
lördagen 387 dopets sakrament. — Hans upp- 
fostran är först härmed afslutad. Först nu är ka- 
raktären färdigbildad. 

Kort därefter lämnade Augustinus Milano och 
begaf sig till Rom samt följande år till Afrika. 



') Efter Prof. O. Ahnfelts föreläsningar. 



23 

Efter några års vistelse i Tagaste blef han först 
presbyter, sedan biskop i Hippo, där han efter en 
mångsidig och välsignelserik verksamhet, hvars be- 
tydelse är världshistorisk, år 430, under det staden 
genljöd af vandalernas härskri, i frid skildes hädan. 
Hans utvecklingsgång har satt sin prägel på 
hela hans egen verksamhet i det följande och hans 
egna principer som pedagog. Och för pedagogen 
är den lärorik. Hvad han genomlefvat och känt: 
den världsliga vishetens intighet, då det gäller 
tillfredsställandet af människans högsta behof, det 
är en röd tråd, som går igenom hela hans litte- 
rära kvarlåtenskap. Och därbredvid löper den 
af honom intensivt upplefvade erfarenheten af det 
mänskliga fördärfvet alltifrån den ålder, man vill 
kalla oskyldighetens, genom valets, afgörandets kri- 
tiska punkt, då makterna — de goda och de onda 
— med hvarandra kämpa en kamp, väldigare, ju 
väldigare männniskonaturen är anlagd, intill den 
mogna mannaålderns skede, då karaktären är da- 
nad. Och de krafter, som härvid äro att taga 
med i räkningen, äro många och olikartade: onda 
krafter och goda. Onda krafter, som räcka de 
medfödda onda anlagen handen, äro en ensidig 
undervisning, malplacerad och alltför sträng tukt 
i förening med brist på sedligt allvar i uppfostran 
öfver hufvud samt de onda exemplens makt. En 
god kraft åter är det i barndomen nedlagda reli- 



24 

giösa fröet, som bevaras grobart — trots alla 
ogynnsamma omständigheter — i hägn af sons- 
kärleken till en älskande moder. En sådan kraft 
är den på olika vägar vunna insikten af den egna 
svagheten; en sådan den vaknande ansvarskänslan; 
en sådan den kristtrogna umgängeisen, som alltid 
är den verksammaste predikan. En sådan kraft 
är ock "ett ord i sinom tid". 

Det är i kort sammanfattning, hvad den hi- 
storiska bild, som Augustinus själf tecknar af sin 
uppfostran, kan hafva att lära oss i pedagogiskt 
hänseende. 



II. 

1. Den djupt kända erfarenheten af motsat- 
sen mellan vilja och kunna på det sedliga gebitet 
sätter sin prägel på Augustini antropologi. Så 
kommer det sig, att den åtminstone endels hvilar 
på samma abstrakta dualism i betraktelsesättet af 
kropp och själ såsom en motsats mellan ondt och 
godt, hvilken, lånad från Österlandet, ger fårg åt 
hela den medeltida åskådningen. Kategorierna 
själ och kropp hafva för Augustinus sin parallel i 
"civitas Dei", gudsriket, och "civitas terrena", 
världsriket eller hedendomen. Synden, världsrikets 



25 

karaktäristikum, som vållar den fientliga motsatsen, 
är därför det begrepp, kring hvilket hans antro- 
pologi — liksom hans teologi — rör sig såsom 
kring sin medelpunkt. 

Från begynnelsen härskade dock icke denna 
söndring hvarken i makro- eller mikrokosmos. Det 
fanns en tid, då kroppen^ den förnuftiga själens 
trogne, lydige och villige tjänare, i sig ägde möj- 
lighet att ikläda sig odödligheten. Själen^ krop- 
pens härskarinna, var skapad till Guds afbild och 
utrustad med tankeförmåga och kunskap om san- 
ningen, med minne och med en på det goda riktad 
vilja. MöjHghet till en "plena justitia" var därmed 
gifven. Höjd öfver Hdanden och död, framlefde 
människan ett paradisiskt lif i härskareställning 
till den ofria skapelsen och beroende blott af Guds 
kärleksvilja, som ledde hennes viljas utveckling i 
det goda. Hennes medskapade möjlighet att icke 
synda och dö, hennes "posse non peccare et mori", 
hade kunnat blifva till ett "non posse peccare et 
mori". 

Men människan förverkligade icke denna möj- 
lighet, utan missbrukade tvärt om den frihet, som 
var henne gifven, och föll i synd. Och då i den 
första människan hela mänskligheten var praefor- 
merad, så har också denna i honom syndat ("in 
lumbis Adami"). Den synd, som genom aflelsen 
utan undantag fortplantas inom Adams efterkom- 



26 

mande, kallas arfsynd. Undantagslös syndighet i 
hela mänskligheten ("massa perditionis") medfér 
undantagslös straffvärdhet. 

Nu är harmonien mellan kropp och själ störd. 
Köttet har blifVit anden olydigt. Den grundform, 
i h vilken hädanefter det mänskliga själslifvet rör 
sig, är sträfvan efter njutning ("cupido", "amor")*). 
Såsom sträfvan efter det angenäma ter den sig som 
"libido", "cupiditas"; som sträfvan emot det oange- 
näma såsom "ira", "timor"^). 

Alla drifter äro blott utvecklingar af denna 
grundform och röra såväl den andliga som den 
kroppsliga sidan af människolifvet. Den mänskliga 
viljans förhållande till dessa drifter fattas af Augu- 
stinus så, att dessa väl till den grad fullständigt 
kunna behärska densamma, att de upptagits i och 
utgöra dess innehåll. Men å a. s. är viljan för 
honom stundom en öfver den sinnliga och syndiga 
naturen stående kraft, obunden af natursamman- 
hanget. Augustinus är, från en sida sedd, indeter- 
minist: människan äger full frihet att följa eller 
sätta sig emot de af grundsynden framkallade bö- 
jelserna. Men på samma gång häfdar han den 
tanken, att människan aldrig in concreto äger 
verkligt liberum arbitrium, utan är beroende af för- 
utvarande anlag och böjelser, hvilka tjänstgöra som 



1) De civitate Dei XIV, 15. 



27 

motiv. Endast den goda viljan är fri, och en så- 
dan vilja kan den fallna människan af egen kraft 
aldrig ernå*). 

Augustinus synes ej hafva lyckats försona 
dessa bredvid hvarandra stående grundåskådningar, 
i hvilka man kan spåra tydliga reminiscenser från 
lians olika utvecklingsskeden och de honom då 
behärskande lifsuppfattningarna. 

Härmed är i allmänna drag den för Augustinus 
karaktäristiska antropologiska grundåskådningen 
angifven. Huru han sedan på denna basis utfor- 
mar sina psykologiska tankar, vill jag i några 
enskilda punkter tillse, för så vidt dessa punkter 
kunna vara af intresse och betydelse för mitt 
ämne. 

Utvecklingen af människosjälen, såsom den i 
begynnelsen ter sig hos det späda barnet, kan 
först spåras i fråga om lust- och olustkänslorna. 
Först så småningom sällar sig till dessa, som yttra 
sig i skrattande och gråtande, ett kunskapsinne- 
håll med afseende på den närmaste omgifningen 
liksom ock förmåga att särskilja enskilda begär 
och sträfvan att förverkliga dem. Redan dibarnet 
visar bestämda affekter, som harm, dåligt humör, 
afund o. s. v. Ett ytterligare steg i utvecklingen 
betecknar den efter hand framträdande talförmå- 



*) Harnack, o. a. a. 



28 

gan. Härvid föregår det tänkta innehållet till 
tiden förmågan att genom artikulerade ljud objek- 
tivt framställa detsamma. Ty de ursprungligaste 
ljuden äro ännu icke ord, utan ofrivilliga uttryck 
för de förhanden varande själstillstånden. Ordens 
betydelse lär sig barnet genom association af de 
ljud, det iakttager hos de vuxne, med de motsva- 
rande rörelser, som utmärka deras viljeriktning 
på bestämda föremål, hvarvid tillika röstens klang 
röjer det närvarande själstillståndet och tillkänna- 
gifver, huruvida deras vilja förhåller sig attrahe- 
rande eller repellerande till föremålen i fråga ^). 

Vid utvecklingens vidare förlopp framträder 
synsinnet framför de öfriga sinnena, så att man 
t. ex. ofta hämtar uttrycken för dessa senares 
förnimmelser från det förras område. Augustinus 
anför som exempel åtskilliga latinska uttryck, 
hvilka emellertid icke hafva motsvarighet i vårt 
språkbruk. "Ad oculos enim proprie videre per- 
tinet. Utimur autem hoc verbo etiam in ceteris 
sensibus, cum eos ad cognoscendum intendimus. 
Neque enim dicimus: Audi quid rutilet; aut, Olfac 
quam niteat; aut, Gusta quam splendeat; aut, 
Palpa quam fulgeat: videri enim dicuntur hasc 
omnia. Dicimus autem non solum: Vide quid 
luceat, quod soli oculi sentire possunt; sed etiam, 

») Conf. I, 6, 7, 8. 



29 

Vide quid sonet; Vide quid oleat; Vide quid sapiat; 
Vide quam durum est"*). 

Med afseende på den genom sinnena förmed- 
lade kunskapen är af betydelse, huruvida den fram- 
går endast af oreflekterad lustkänsla, eller om den 
är förbunden med ett objektivt intresse för fore- 
målet. I senare fallet kan det ske, att t o. m. 
de förnimmelser, som äro f()r bundna med olust- 
känslor, afsiktligt uppsökas blott for att rikta ve- 
tandet 0. 

Ett direkt pedagogiskt observandum är Augu- 
stini starka betonande af det oafsiktliga intres- 
sets värde vid undervisningen framfor det på olika 
sätt motiverade. Så t. ex. i Conf. T, 14: "Satis 
elucet majorem habere vim ad discenda ista liberam 
curiositatem, quam meticulosam necessitatem". 

Människans vetande är af två slag: medvetet 
och omedvetet. Om också denna terminologi — 
så vidt jag funnit — ej kan påvisas hos Augu- 
stinus, så gör han dock i sak denna åtskillnad, 
så t. ex. när han i sin skrift De trinitate XIV, 6 
på tal om människoandens förmåga att tänka sig 
själf skiljer på dess "facultas se cogitare", af hvilken 
den blott interimistiskt är i besittning, och "facultas 
se nosse", som är dess permanenta egendom. Hvad 
som härvid for oss närmast är af intresse är den 



') Conf. X, 35. 



30 

psykologiska exposé af minnet, som han framställer 
såsom en analogi, ägnad att belysa det ofvan- 
nämnda förhållandet. 

Det torde vara få psykologiska frågor, med 
h vilka Augustini öfver själslifvets problem så mycket 
grubblande ande till den grad ingående sysselsatt 
sig som med minnet^). Detta är för honom en 
af den inre erfarenhetens största gåtor. Också 
det glömda, menar han, ligger i minnet och kan 
där finnas åter och särskiljas från hvarje annat 
där förefintligt innehåll. Hur är det då möjligt 
att äga någonting såsom glömdt och likväl under 
sökande och reproduktion tänka därpå? Svaret 
på denna fråga leder honom fram till betydelsen 
af associationen och vanan. Det glömda plägade 
vara förbundet och sammansmält med ett annat 
innehål], och om nu detta andra innehåll en gång 
af någon anledning skulle inträda i medvetandet 
utan att vara åt följ dt af detta nu glömda, så 
kräfver det sitt vanliga komplement och bortvisar 
hvarje annat, som vill träda i stället, till dess det 
glömda är funnet ^). Så åtminstone under nor- 
mala förhållanden. 

Det, som är glömdt, är sålunda icke absolut 
glömdt, enär det då låge utom möjlighetens gräns 
att finna det igen. I sitt arbete De musica VI, 8, 

1) t. ex. Couf. X, 8, 19, 

2) Couf. X, 8. 



31 

där han äfVen inlåter sig på denna fråga, fram- 
håller han likhetsassociationens betydelse för att 
åter upplyfta det förgätna i minnet och definierar 
den föreställning, som sjunkit ned under medve- 
tandets tröskel, såsom en i själen pågående rörelse, 
som icke kommit till stillhet: "Recurrit autem in 
cogitationem occasione similium motus animi non 
extinctus, et hsec est quse dicitur recordatio". 

Visshet om att vi vid en i medvetandet upp- 
dykande föreställning hafva att göra med en erin- 
ring gifver oss den lätthet, med hvilken stundom 
det ifrågavarande innehållet af oss kan fattas, 
under det att för det första upptagandet och in- 
präglandet ett mödosamt arbete och särskilda an- 
stalter äro af nöden. När dessa särskilda anstalter 
— liksom ställningarna vid uppförandet af en 
byggnad — visa sig icke vara behöfliga, hafva 
vi däri ett kriterium på att den ifrågavarande 
föreställningen icke är ny. 

På det nyss anförda stället (Conf. X, 8) be- 
skrifver Augustinus närmare reproduktionen. Den 
står under viljans inflytande, men icke allt träder 
på dennas befallning åter in i medvetandet. Mycket 
måste länge sökas och liksom framhämtas ur ett 
mera aflägset och fördoldt förvaringsrum. Annat 
åter bryter osökt och liksom "skockvis" ("catervatim") 
fram och ställer sig opåkalladt i vårt medvetandes 
blickpunkt. Om dessa föreställningar säger Augu- 



32 

stinus träffande, fast med något djärfva bilder: 
"Abigo ea manu cordis a facie recordationis mese, 
donec enubiletur quod volo, atque in conspectum 
prodeat ex abditis". Det gifves också andra före- 
ställningar, som lätt och i orubbad ordning in- 
ställa sig och åter träda tillbaka på viljans bud. 

Erinringsbilderna af de mest olikartade ting, 
uppvisar han, ligga i minnet tydligt från hvar- 
andra skilda. "Nam et in tenebris atque in silen- 
tio dum habito, in memoria mea profero, si volo, 
colores, et discerno inter album et nigrum, et 
inter quos alios volo: nec incurrunt soni atque 
perturbant, quod per oculos haustum considero, cum 
et ipsi ibi sint, et quasi seorsum repositi lateant. 
Nam et ipsos posco, si placet, atque adsunt illico. 
Et, quiescente lingua ac silente gutture, canto quan- 
tum volo, imaginesque illse colorum quse nihilomi- 
nus ibi sunt non se interponunt, neque interrum- 
punt, cum thesaurus alius retractatur qui influxit 
ab auribus. Ita cetera quas per sensus ceteros 
ingesta atque congesta sunt recordor prout libet: 
et auram liliorum discerno a violis, nihil olfaciens; 
et mel de fruto, lene aspero nihil tunc gustando 
neque contrectando, sed reminiscendo antepono"V. 

Där, "in aula ingenti memoriae", finner man 
också sig själf och kan för sig återkalla såväl hvad 



1) Conf. X, 8. 



33 

man gjort, samt när och hvar detta skett, som 
ock motivet därtill. Både den upplefvade till- 
dragelsen och hvad man därvid tänkte eller trodde 
är inneslutet i minnet. Ur samma förråd skam- 
mare hämtar man föreställningar om ting och 
förhållanden, som man själf erfarit, eller föreställ- 
ningar, till hvilka man kommit fram genom ana- 
logislut. På grund af denna kombinationsförmåga 
är människan mäktig att göra tillkommande ting 
till föremål för sitt tänkande, kan önska och hoppas. 

Detta allt hör till människans väsen, som hon 
själf icke helt kan fatta. "Animus ad habendum 
se ipsum angustus est"*). Medvetandets begräns- 
ning gör, att minnets innehåll ej på en gång kan 
vara present : "Quoniam non potest acies animi simul 
omnia quse memoria ten et, uno adspecto contueri, 
alternant vicissim cedendo ac saccedendo trinitates 
cogitationum"^). 

Augustinus analyserar ock den psykologiska 
akt, som frågan åstadkommer. Spörjer man an- 
gående en sak, ''om den är, hvad den är, och huru- 
dan den är", kvarhåller den tillfrågade själfva ljud- 
föreställningen i minnet, långt efter det orden för- 
klingat. När det emellertid gäller att klargöra 
frågans innebörd, träda ljudföreställningarna till- 
baka för begreppen själfva. Då nu betydelsen 

1) Conf. X, 8. 

^) De trinitate, XI, 8. 



34 

alltså redan fanns för handen såsom begrepp, 
innan det tänkande subjektet var medvetet därom 
och kunde anförtro det åt minnet, h varifrån har 
då detta begrepp inkommit i själen? Genom sin- 
nenas portar, säger han, har det icke skett. I 
själfva verket fanns det redan förut i minnet, om 
också djupt liggande och undangömdt, men kunde 
ej göras till föremål för en tankeakt, "nisi admo- 
nente aliquo ererea[n]tur" O, utan särskildt motiv. 
Minnet är sålunda enligt Augustinus ej inskränkt 
till att vara blott och bart organ för tillvara- 
tagande och reproduktion af sekundärt innehåll. 
Det gäller att vid lärandet hopsamla och ordna 
minnets orediga och undangömda innehåll, för att 
det sedan skall vara till hands och kunna gripas 
af den därmed förtrogna tankekraften. Försummar 
man emellertid att under längre eller kortare tid 
göra bruk af detta preparerade material, sjunker 
det ned under medvetandets trösklar och försvinner 
från synfältet, så att det på nytt måste samlas 
och liksom "sammandrifvas". Detta är att tänka. 
Cogitare härleder Augustinus af cogere på samma 
sätt som agito af ago och factito af facio^). 

I denna vidsträckta betydelse taget, omsluter 
minnet äfven en oräknelig mängd tal- och dimen- 



') Conf. X. 10. 
2) Conf. X, 11 



35 

sionsfbrhållanden jämte lagar, hvilket allt icke är 
en produkt af sinnlig varseblifning. "Audivi sonos 
verborum quibus significantur, cum de his disse- 
ritur: sed illi alii, istao (numerorum dimensionum- 
que rationes et leges) autem aliae sunt. Nam illi 
aliter graece, aliter latine sonant; istse vero nec 
graecae nec latinae sunt, nec aliud eloquiorum genus" ^). 
Begreppen äro kosmopolitiska. 

Det finns också erinringar af minnesakter ^). 
Vi erinra oss, att vi erinrade oss något, att vi 
hörde sant och falskt, ja, att vi skilde mellan 
sant och falskt, att vi förstodo det eller detta o. s. v. 

Augustinus ger äfven en ingående psyko- 
logisk utredning af glömskan. Glömmandet tillgår 
analogt med lärandet. Glömmandet är en succes- 
sivt och så småningom fortgående process. ''Obli- 
vione vero plures simul numeri, quamvis paulatim 
absterguntur: nära nec ipsi aliquamdiu manent 
integri. Quod enim post annum, verbi gratia, in 
memoria non in venitur, etiam post unum diem 
jam minus est: sed non sentitur ista deminutio" ^). 

Ej ens den i den nyare filosofien dryftade 

frågan om de s. k. medfödda teoretiska och 
praktiska idéerna är främmande för Augusti- 
nus. I sin skrift De libero arhitno II, 10 om- 

*) Conf. X, 12. 
2) Conf. X, 13. 
*) De musica VI, 4. 



36 

talar han sådana, som äro alla människors gemen- 
samma, ursprungliga egendom: * praktiska idéer, 
såsom den, att man måste lefva ett rättskaffens 
lif, föredraga det bättre framför det sämre, veder- 
gälla lika med lika, gifva hvar och en sitt; teore- 
tiska idéer, såsom den, att det ofördärfvade är 
bättre än det fördärfvade, det eviga bättre än det 
timliga, det okränkbara bättre än det kränkbara. 
Dessa medfödda idéer blifva för Augustinus vik- 
tiga anknytningspunkter för hvarje verksamhet, 
som har till syftemål att i en eller annan riktning 
påverka den ena eller den andra sidan af männi- 
skans själslif. 

Äfven fantasiens verksamhet beror på en ur- 
sprunglig funktion — för att begagna ett modärnt 
uttryck — af h vilken själen gör bruk på minnets ma- 
terial : "Quod autem ex eo quod vidi facio, memoria 
facio: et tamen aliud est in memoria invenire phan- 
tasiam, aliud de memoria facere phantasma, quae 
omnia vis animae potest"'). 

I yttersta hand bero dessa ursprungliga funk- 
tioner för Augustinus på forefintligheten af ett 
inre sinne. 

Mycket utaf hvad Augustinus på detta område 
bragt i dagen måste ännu i vår tid betraktas såsom 
på dagordningen stående problem för psykologien. 

') De musica VI, 11. 



37 

Han kan just icke sägas hafva utbildat något psy- 
kologiskt system. Hans djupsinniga undersökningar 
bilda, såsom särskildt H. Siebeck uppvisat*), ett vis- 
serligen blott fragmentariskt, men icke desto 
mindre värdefullt underlag för sammanhängande 
teorier, som hans eftervärld, tack vare detta, 
kunnat framställa. 

Väl har Augustinus själf i allmänhet icke satt 
dessa sina utredningar af psykologiska spörsmål i 
direkt samband med och tillämpat dem på hvad 
till pedagogiken hör. Men i mångt och mycket äro 
de dock belysande för de åsikter, han i pedagogiskt 
hänseende gör gällande, och måste tillskrifvas en stor 
betydelse såsom underlag för dem, då ju, såsom 
framför allt i vår tid så lifligt betonas, med all 
verklig uppfostringskonst psykologien — medvetet 
eller omedvetet — går hand i hand. 

Trots Augustini bestridande — gent emot 
manicheismen — af syndens substantialitet i männi- 
skans sinnliga natur och hans ofta markerade fram- 
häfvande af att synden i lika mån vidlåder hennes 
andliga och lekamliga varelse, står han dock, som 
redan är nämndt, såsom ett barn af sin tid en dels 
på den ståndpunkt, hvilken som två hvarandra 
principiellt motsatta makter söndrar ande och 



^) H, Siebeck: Die Anfänge der neueren Psychologie in 
der Scholastik. 

3 



38 

materia såsom det godas och ondas principer. Det 
var fbrst renässancens och reformationens ström- 
ningar, som förmådde göra allvar af det då och 
då uppdykande försöket att häfva denna dualism. 
Augustini pedagogik är beroende af denna 
uppfattning. Väl säger Augustinus*), att det är 
Gud, som är all skönhets källa, ''qui dedisti vitam 
infanti et corpus, quod ita, ut videmus, instru- 
xisti sensibus, compegisti membris, figura decorasti" 
o. s. v., en tanke, som möter mångenstädes i de 
augustinska skrifterna. Men sida vid sida med 
denna åskådning påträffa vi en manicheiskt färgad, 
som betraktar kroppen såsom en fördärflig börda 
för människoanden, då den genom sina begär hind- 
rar själens utveckling i det goda. Uttryck så- 
dana som dessa, hvilka möta oss i den augustinska 
litteraturen: kroppen, betecknad såsom "poena"^), 
"homini gravissimum vinculum"^), "maxime aggra- 
vans corruptibile" *), visa detta till fullo. Så 
ock när det heter: "Deterius omni corporé nihil 
est" ^), eller när för den tanken, att Kristus blef 



') Conf. I, 7. 

^) Liber sententiarum ex Augustino LXXIII. 
^) De raoribus ecclesiae catbolicse I, 22. 
*) Enchiridion ad Laurentium 4. 

') Liber de diversis qusestionibus octogintatribus, qusest. 
LIV. 



39 

människa, begagnas uttrycket "in carne natus est, 
pannis mortalitatis circumdatus"*). 

Det kan under sådana förhållanden icke vara 
oväntadt, att vi hos Augustinus fåfängt söka efter 
ett riktigt uppskattande af vikten och värdet utaf 
en sund kroppens uppfostran. Konsekvensen af 
en sådan uppfattning kan ej blifva någon annan 
än asketens predikan om späkning och själftortyr 
för att i möjhgast fullkomliga mån blifva herre 
öfver och förstöra den fiende^ människan äger i sitt 
eget kroppsliga jag. Men Augustinus var ej alltid 
en följdriktighetens man, och i ifrågavarande hän- 
seende gjorde han sig skyldig till en älskvärd in- 
konsekvens. Hans goda hjärta förmådde honom 
till en omfattande välgörenhet mot allahanda nöd- 
lidande. Kläder och föda vägrade han ingen na- 
ken eller hungrande till skydd för och underhåll 
af den ''fördärfliga börda", som är människokroppen. 
Så långt gick han. Men något värde ville och 
kunde han från sin ståndpunkt ej tillerkänna vår- 
den af kroppen. Att "corpus est animae famulus" 
och "vas et domus hominis", erkänner väl Augu- 
stinus på flera ställen. Men han gör ej något 
allvar af den tanken. Att själens funktioner i 
väsentlig grad äro beroende af det kroppsliga or- 
ganets beskaffenhet och därför till detta stå i nöd- 



*) De disciplina christiana 14. 



40 

vändig relation, härför saknade man den tiden, 
öfver hufvud taget, all blick. Juvenalis' sats: 
"Mens såna in corpore sano" föraktades såsom hed- 
nisk surdeg. Den kyrkhga uppfostran, och denna 
var det, som då intog den allt dominerande plat- 
sen, hade — menade man — ett för högt mål 
för att på hednavis befatta sig med den syndiga 
kroppens vård. 

I själfva verket anser Augustinus en upp- 
fostran till borgerlig rättskaffenshet och ett sedhgt 
lif såsom sådant lika oviktig som kroppens vård. 
Hedningens dygder äro för honom blott glänsande 
laster eller åtminstone blott skenbara dygder *), och 
sedligheten och dygden öfver hufvud äga värde blott 
i och genom sin förening med religionen. Strängt 
taget, är då också h varje försök till sedlig uppfostran 
en gagnlös absurditet, om man ställer sig på Augustini 
ståndpunkt och — nota bene — vill vara konsekvent. 
Ty om, såsom han på en mängd ställen främhäfver, 
den mänskliga viljan aldrig är fri, utom för så vidt den 
är riktad på det goda, men detta aldrig kan ske, 
om än all människokraft för^ detta ändamål upp- 
bjödes, så är det svårt att inse, hvilket gagn en 
uppfostran till sedlighet skall kunna medföra. Väl 
träder här — såsom en deus ex machina — den 



*) Ad Euodium epist. CLXIV, 2; jfr Enarrationes in 
psalmos: in psalmum XXV enarratio II. 



41 

gudomliga nåden emellan och frigör den af synden 
trälbundna viljan. Men då denna nåds verksamhet 
är helt bunden af en ovillkorlig praedestination, 
som i yttersta hand ingen kan motsätta sig, är 
dock i själfva verket foga betydelse tillmätt till 
och med den uppfostran, som har till uppgift att 
främja en tillväxt på det rent religiösa området. 
Åtminstone är hvarje försök till uppfostran gagn- 
löst intill den stund, då klart kan skönjas, om den, 
man vill uppfostra, verkligen står under den 
gudomhga nådens inverkan. 

I viss mån uppvägas dessa af den augustinska 
arfsynds- och nådevalsläran framgående konsekven- 
ser utaf den universella betydelse, Augustinus å 
andra sidan tillmäter dopet. 

När det heter, att "reatus — — sacramento 
baptismi coelestis abluitur" ^); "universus rea- 
tus sacramento baptismatis est solutus"^); "propter 
omnia peccata baptismus in ventus est"^), "omni pec- 
cato caret qui baptizatur" *), "in baptismo accepi 
remissionem omnium peccatorum" *) — en mängd 
andra uttryck for samma tanke att fbrtiga — så 
framgår häraf med all önskvärd tydlighet, att 

^) Contra Faustum manichaeum XII, 17. 

^) Enarrationes in psalmos: in psalmumCXVIIIsernioIII. 

^) De symbolo sermo ad catechum. 7. 

*) Contra Julianum pelagianum XI, 16. 

') Sermo CXXXI, 6. 



42 

en total syndaförlåtelse tankes vara knuten vid 
dopet. 

Och dopet är vidare det enda medlet att 
öfver hufvud ernå någon syndaförlåtelse. "Deus 
non demittit peccata nisi baptizatis" ^). Att nu 
denna syndaförlåtelse enligt Augustinus är bun- 
den vid själfva dopfaktum såsom sådant och 
ej vid det sinnelag, som vid akten förefinnes hos 
baptizanden, framgår bl. a. af fortsättningen på 
sist anförda stället, där det heter: "Catechumeni, 
quamdiu sunt, super illos sunt omnia peccata 
eorum". Nu skulle det ju kunna tänkas, att en- 
ligt hans uppfattning syndaförlåtelsens gåfva vid 
dopet förlänades baptizanden just i följd af den 
sinnesbeskaffenhet, som tydUgen lade i dagen, att 
han var en till salighet och utvecklingsmöjlighet 
i det goda bestämd, och om hvilken sinnesbeskaf- 
fenhet dopförr ättaren, såsom Augustinus efter- 
tryckligt inskärper, först var förpliktigad att göra 
sig förvissad. Men ett dylikt antagande veder- 
lägges af Augustini nit om barndopet, vid hvilket 
hvarje pröfning af det slaget såsom omöjligt af 
sig själf förfaller. 

På denna universella betydelse af dophand- 
lingen hvilar sålunda för Augustinus hela berätti- 
gandet till och gagnet af en kristlig uppfostran. 



^) De symbolo sermo ad catechum. 8. 



43 

I enlighet med det sagda sluter sig för Au- 
gustinus all uppfostran kring dopet såsom kring 
sin medelpunkt. Den skrift af honom, som i peda- 
gogiskt hänseende är af den ojämförligt största 
betydelsen, den kateketiska metodiken De cate- 
chizandis rudibus^ står också härmed i allra när- 
maste samband. Dess betydelse för ämnet rätt- 
färdigar några raders särskild redogörelse för den- 
samma. 

Den har att tacka för sin tillkomst en viss 
Deogratias, diakon i Kai-tago, som hos Augustinus 
anhållit, att denne ur sin rika erfarenhet som' ka- 
teket och lärare öfver hufvud skulle meddela ho- 
nom råd och anvisningar, hur han borde förvalta 
kateketens kall, som förorsakade honom stora svårig- 
heter och mycken bäfvan. Gärna och ej blott af 
vänskap för Deogratias, utan också af plikt och 
kärlek till kyrkan i dess helhet villfor Augustinus 
hans begäran. 

De catechizandis rudibus är en katekes, af- 
sedd att vara en ledtråd vid undervisningen af 
"rudes", d. v. s. af dem, som anmälde sig till upp- 
tagande i katekumenatet. Den sönderfaller i två 
hufvuddelar: en principiell del och en praktisk, 
den senare bestående af två mönsterkatekisationer, 
af hvilka den större är afsedd för vanhga för- 
hållanden, den mindre för de tilltällen, då under- 



44 

visningen af en eller annan anledning måste på- 
skyndas*). 

2. Den kyrkliga uppfostrans mål^ till livilket 
denna undervisning har att i sin mån drifva fram 
individen, är enligt Augustini hela åskådning kyrk- 
lig myndighetsutveckling. Under hela undervis- 
ningstiden har lärjungen, som vi framdeles skola 
se, i allmänhet förhållit sig tyst, spelat åhörarens 
roll. Men i det högtidliga ögonblick, då han så- 
som muntlig bekännelse och bön återgifver, hvad 
som åt honom öfverlämnats, träder han in i ledet 
af församlingens myndiga. I denna undervisning- 
ens slutakt utpräglar sig hela den kyrkliga upp- 
fostrans mål. Kyrklig myndighet — detta mo- 
därna begrepp — täcker här uråldrig kyrklig 
praxis ^). 

Men detta allmänna mål för den kyrkliga 
uppfostran ter sig, om vi betrakta de olika 
objekten för densamma, på olika sätt allt efter 
dessas individuella egendomligheter. Det kristliga 
humanitetsidealets grundriktning är väl gifven, men 



^) I nämnda särskiljande af två olika katekisations- 
kurser har man velat se ett analogon till anordningen inom 
vår svenska folkskola af en normalkurs och en minimikurs. 
Se Carl N:son Gierow: Minimikurser eller normalkurser i 
folkskolan?, sid. 41 

^) Jfr v. Zezschwitz: Einleitung in den Unterricht der 
Anfänger im Christenthum nach Augustins Anweisung, sid. 21. 



45 

dess förverkligande i enskildheterna följer indivi- 
dens lagar. 

Själf angifver Augustinus *) kärleken såsom 
uppfostrans slutmål för den enskilde. Kärleken 
skall färga en kristens hela lif. Nu torde väl 
Augustinus i öfverensstämmelse med sin antropo- 
logi närmast hafva för sig uppställt ett munkar- 
tadt humanitetsideal såsom det högsta. Askesen 
är kärlekens höjdpunkt och högsta uttryck^). Men 
å andra sidan saknar han på denna punkt inga- 
lunda ansatser till teckning af ett humanitetsideal, 
som kommer synnerligen nära den evangeliska 
läran om den kristliga fallkomligheten. 

I hans bestämmande af uppfost ringsmålet kunna 
särskiljas de tvenne sidorna: den religiösa, den mot 
Gud vända, som tillägnar sig gudsrikets förmåner, 
och den kosmiska, den mot världen vända, i hvilken 
gudsrikets uppgifter lösas. Kärleken är en från Gud 
hela mänsklighetens historia igenom utgående ström, 
gent emot hvilken människan har att förhålla sig 
passiv, mottagande. Guds kärlek framstår för henne 
såsom en förmån, som det är henne gifvet att njuta, 
och i hvilken hon finner hvila. 

Men liksom hvarje annan förmån, som njutes, 
betingar en uppgift, som skall lösas, så också 



*) De cat. rud. 4. 

^) Jfr A. Harnack o. a. a., sid. 217. 



46 

denna. Hvilan i kärleken, passiviteten, har till 
parallell ett arbete i kärleken, en aktivitet. Det 
kärleksfulla sinnelaget allena är det, som gifver 
en handling dess sedliga värde. 

Ifrån sin praktiska verksamhet utåt skall dock 
kärleken vända åter till sin hvila. "Då först är 
en gärning i sanning god, när afsikten med vår 
handling blott är såsom en pil, utsänd af kärleken 
och återvändande till kärleken såsom till sin hvilas 
hem". Det är nästan, som vi hörde Luther tala 
i skriften Freiheit eines Ohristenmenschen: "Durch 
den Glauben fährt der Christ iiber sich in Gott, 
von Gott fährt er wieder unter sich durch die 
Liebe und bleibet doch immer in Gott und gött- 
licher Liebe"*). 

"Hac ergo dilectione tibi tamquam fine pro- 
posito, quo referas omnia quae dicis, quidquid nar- 
ras ita narra, ut ille cui loqueris audiendo credat, 
credeado speret, sperando amet". Så afslutar Augu- 
stinus det förut anförda fjärde kapitlet i De catechi- 
zandis rudibus, i hvilket han tecknar uppfostrans 
mål. Med kärleken sammanbinder han här, så- 
som han öfver hufvud älskar att göra det, tron 
och hoppet, Alla tre sättas de såsom uppfostrings- 
mål, tänkta dock i närmaste samband med hvar- 
andra och i paulinsk klimax upp till det, som är 



^) Freiheit eines Christenmenschen 27, 199. 



47 

störst af dem, kärleken. Utan kärlek kunna väl 
tro och hopp bestå, men de blifva i denna sin 
isolering värdelösa. Ett människolif, som ej har 
kärleken till sin herre, regeras i stället af köttets 
lustar. 

Fyra tillstånd särskiljer Augustinus i en män- 
niskas ställning till den gudomliga nåden: lifvet 
i okunnighetens djupaste mörker, lifvet under 
lagen, lifvet under nåden eller det goda hoppet 
och lifvet i friden. Detta går igen lika väl i 
folkens som i de enskildas historia. Guds nåd 
träder fram redan i det första och andra af dessa 
skeden och meddelar människan redan här — än 
i det första, än i det andra — rättfärdiggörelse, 
som för Augustinus närmast är en actus infusionis, 
och hvilken fritt skall omsättas i gärning 0. 

Alla gudomliga bud och alla handlingar, som 
förverkliga dem, måste ställas under kärlekens 
synvinkel — kärlekens till Gud och kärlekens till 
nästan. Då först framkommer man genom att 
offra själfviskheten till ett sant människolif, i 
hvilket kärleken mer och mer besegrar begären, 
till dess i ett annat lif segern blifver fullständig ^) 
och människan i evigheten får njuta kärl eksh vilan 



^) Jfr P. Eklund; Den apostoliska tron, sid. 605. 
2) Enchiridion ad Laurentium 117 ff.; jfr Harnack, 
o. a. a., sid. 215. 



48 

i en evig visio trinitatis under stuin och salig be- 
grundning ^). 

Detta är det mål, hvilket den kristliga upp- 
fostran har att ställa sig för ögonen: en rayndig- 
hetsutveckling, i h vilken människolifvet mer och 
mer genomträn ges af kärleken. 

3. a. Beträffande det undervisningsmaterial^ med 
hvars tillhjälp uppfostran har att förverkliga det 
uppställda humanitetsidealet, möta vi hos Augusti- 
nus nästan inga andra anvisningar, än för så vidt 
de gälla kristendomsundervisningen, kring hvilken 
i öfverensstämmelse med hela hans grundåskådning 
af världen och människan allt hans intresse så 
godt som uteslutande rör sig. Att detta är 
förhållandet särskildt med hans mera nämnda 
skrifb De catechizandis rudibus, ligger i sakens 
natur. Hans i Confessiones bevarade uttalanden 
om den undervisning, han själf mottagit, bära vittne 
om att han i den senare perioden af sitt lif föga 
uppskattat den humana bildningen liksom, öfver 
hufvud taget, allt, som icke faller inom det i reli- 
giös mening rent uppbyggligas område. "Itane 
aliud non erat ubi exerceretiir ingenium et lingua 
mea?" säger Augustinus ^) om de stilistiska öf- 
ningar, vid hvilka man i den tidens undervisning 



1) De cat. rud. 25. 

2) Conf. I, 17 



49 

tyckes hafva lagt stor vikt, men som han betrak- 
tar såsom ''inania nugarum" ^) och som ett "sacri- 
ficium transgressoribus angehs" *). Och i Confessio- 
nes III, 6 betecknar han de af honom under hans 
lärareverksamhet som retor förelästa klassikerna 
såsom ''siliquse porcorum, quos de siliquis pascebam". 

Liksom hedningarnas dygder för honom blott 
voro lysande laster ^), voro i hans ögon hednisk 
vetenskap och hednisk bildning blott ett tomt skal 
utan kärna. Detta oaktadt kan ej bestridas, att 
äfven i hans senare dagar hans åskådning icke 
kunnat helt frigöra sig från intrycket af de 
studier, åt h vilka han ägnat sin ungdom. 

Sida vid sida med ganska vanvördiga yttran- 
den om t. ex. filosofien och dess värde möta oss 
i den augustinska Htteraturen utsagor, som beteck- 
na denna vetenskap såsom rent af ägande gudom- 
ligt ursprung ^). Retoriken betraktar han alltjämt 
såsom något godt och nyttigt, när den väl använ- 
des. Och om musiken uttalar han sig ibland på ett 
sätt, som gör denna konst till en gudomlig gåfva *). 

Som redan är sagd t, vänder sig emellertid 
hans intresse kring kristendomsundervisningen, 
om hvilken det därför här egentligen blifver tal. 



1) Conf. I, 17. 

2) Jfr sid. 40. 

8) De civitate Dei II, 7. 

*) Liber ad Hieronymum, epist. CLXVI,5 



50 

Materialet för denna är först och sist den 
heliga skrift, "quae sic loquitur, ut altitudine superbos 
irrideat, profunditate adtentos terreat, veritate 
(m)agnos *) pascat, afFabilitate parvulos nutriat" ^). 
Därför blir ock skriften för honom medelpunkten 
i hela den kristliga uppfostran. 

Hvilka delar och sidor af detta material, som 
skulle blifva föremål för behandling på lärjungarnes 
olika utvecklingsstadier, sammanhängde med den 
på den tiden gängse uppfattningen af katekumen- 
institutionens grader och deras betydelse ^). 

På det förberedande stadiet skulle enligt 
Augustinus hufvudsakligen skriftens frälsnings- 
historiska sida framställas. I sin större mönster- 
katekisation anvisar han nedan angifna historiska 
grundlinjer, som undervisningen hade att följa: 

1) Världsskapelsen och syndafallet, i h vilket 
sammanhang talas om Guds egenskaper: allmakt, 



') Flera handskrifter hafva läsarten agnos. Den af 
mig öfverallt använda och citerade upplagan (se litteratur- 
förteckningen!) har varianten magnos. Parallellismen talar 
till förmån för sistnämnda läsart_ A andra sidan har läs- 
arten agnos pascat en viss sannolikhet för sig genom sin 
bibliska klang (Joh. ev. 21, 15). 

') De genesi ad litteram V, 3. 

^) Den följande framställningen ansluter sig till Fredrik 
Nielsens på Funks forskningar hvilande indelning af kate- 
kumenatet. Se Fredrik Nielsen; Haandbog i Kirkens Historie, 
1 Bind, 2 Udgave., Sid. 396! 



51 

godhet, rättfärdighet och barmhärtighet, medan 
däremot intet namnes om hans väsens hemlighet. 
Trinitetsläran, som jämte "Fader vår" från 4:de 
århundradet började räknas med till kyrkans my- 
sterier *), sparades till största delen till den egent- 
liga katekumenundervisningen. 

2) Det ondas tillväxt, Guds rike och syndens 
rike samt frälsningens förberedelse. Anmärknings- 
värd är på denna punkt särskildt hans blick för 
det organiska sammanhanget mellan å ena sidan 
"sancti" och å den andra "iniqui" här i världen, 
så att han t. o. m. kan tala om en "ci vitas iniquorum" 
lika väl som om en "civitas sanctorum" ^). 

3) Det gamla förbundets utkorade folk, enguds- 
dyrkans folk, förebilden till den kommande kristna 
församlingen. 

4) Israels uppfostran och förtryck i Egypten 
och befrielsen därifrån. I sammanhang härmed 
framställes folkets räddning genom Röda hafvet, 
denna kraftverkan genom Moses staf, såsom 
"signum sancti baptismi, per quod fideles in novam 
vitam transeunt, peccata vero eorum tamquam ini- 
mici delentur atque moriuntur" ^), på samma sätt 
som "per diluvium aquis terra purgata est a ne- 



*) Ursprungligen betraktades egentligen blott symbo- 
lens form som mysterium. 
2) De cat. rud. 19. 



52 

quitia peccatomm, qni tunc in illa inundatione 
deleti sunt, et justi evaserunt per lignum." *) Lika- 
ledes får påskalammet här tjäna som förebild, 
nämligen till den lidande världsfrälsaren. 

5) Lagens utgifvande, en förebild till pingst- 
andens gåfvor åt den nytestamentliga församlingen. 
I sin polemik mot de antropomorfistiska före- 
ställningar, till hvilka den bibliska berättelsen 
skulle kunna gifva anledning — "neque enim 
Deus forma corporis definitus est, nec sic in illo 
membra et digiti cogitandi snnt, quemadmodum 
videmus in nobis", säger han O — förklarar han 
den gudomliga uppenbarelsen därvid ej vara 
af annat slag än den, som möter oss inom den 
kristna pingstmenigheten, när Gud där genom 
sin ande är verksam. "Accepit etiam legem digito 
Dei scriptam, quo nomine significatur Spiritus 
sanctus" ^), heter det med hänvisning till Luk. 1 1 , 20. 
Och "quia per Spiritum sanctum dona Dei sanctis 
dividuntur, ut cum diversa possunt, non tamen 
discedant a concordia charitatis, in digitis autem 
maxime apparet quaedam divisio, nec tamen ab 
unitate praecisio, sive propterea, sive propter aliam 
quamcumque causam Spiritus sanctus appellatus 
est digitus Dei" *). 



*) De cat. rud. 20. 

^) Ibm.; jfr Sermo CCXLIX: "Decem prsecepta legis 
sunt scripta in tabulis digito Dei, hoc est Spiritu sancto." 



53 

6) Det jordiska och det himmelska Jerusalem, 
hvarvid åter rikstanken är framme: Jesus Kristus, 
det personliga gudsordet i mänsklig gestalt såsom 
konungen öfver den honom underdåniga mänsk- 
ligheten, hvilken i hägnet af hans spira skall njuta 
evig frid. Den gammaltestamentliga förebilden, som 
icke heller här saknas, är David, härskaren öfver 
det jordiska Jerusalem ^). 

7) Fullföljande sin symboliska betraktelse af 
Israels historia, kommer så Augustinus fram 
till den babyloniska fångenskapen, som för honom 
står såsom förebild till den kristna kyrkans beroende 
af den världsliga makten. Om än denna för 
honom är ett Babel, en "civitas et societas ini- 
quorum, quoniam dicitur interpretari confusio", så 
åligger det dock Jerusalem, "civitas et societas 
sanctorum", att vara all mänskhg ordning under- 
dånigt och arbeta i kallelsen under trogen plikt- 
uppfyllelse, och detta så mycket mer, som den 
världsliga maktens representanter påverkats af 
kyrkans pånyttfödande krafter och i följd däraf 
ställt de maktmedel, öfver hvilka de förfoga, i 



^) Augustinus angifver som grundbetydelsen af detta 
namn "visio pacis", motsvarande det hebräiska Qb'i: 1NT;, en 
derivering, som emellertid ej torde vara riktig. Om ordets 
sannolika härledning af n^"' = grunda och ib^z: = tlVcJ = 
lugn, frid se W. Gesenius: Hebräisches und aramäisches 
Handwörterbuch I 

4 



54: 

kyrkans tjänst. "Itaque per ipsos data pax est 
ecclesiae, quamvis temporalis, tranquillitas tempo- 
ralis ad aedificandas spiritaliter domos et plan- 
tandos hortos et vineas". *) 

8) Frälsningens förberedande genom profetis- 
men, som målar Messias-konungens drag allt tydli- 
gare, samt skildring af judafolkets politiska ställning 
under den efterexiliska tiden, h vilken ställning 
alstrar längtan efter ocli hopp om befrielse. 

9) Följer så en sammanfattande indelning af 
den sålunda tecknade gammaltestamentliga histo- 
rien i fem ekonomier: 

a) från Adam till Noah; 

b) från Noah till Abraham; 

c) från Abraham till David; 

d) från David till den babyloniska exilen; 

e) från exilen till Frälsarens framträdande. 

Till dessa sluter sig såsom den sjätte ekono- 
mien Kristi tidsålder. Judendomens partikularism 
vidgas till universalism. Kristendomen famnar 
alla nationer. Religionen förandhgas, i det att yttre 
lagtjänst får vika för hjärtats tjänande af Gud, 
timlig lycka såsom gudsfruktans lön och människo- 
lifvets högsta mål för ett evighetslif i full gemen- 
skap med Gud. Människoanden förnyas i denna 
sjätte tidsperiod efter Guds afbild, liksom den 



') De cat. rud. 21. 



55 

fbrsfca människan skapades på den sjätte dagen. 
Då först är en verklig laguppfyllelse en möjlig- 
het, när dess driffjäder är icke trängtan efter 
timligt godt, utan kärlek till honom, hvars vilja 
lagen tolkar. Kärlek måste alstra genkärlek, och 
den högsta kärlekspant har Gud skänkt mänsk- 
ligheten i sin enfödde son. 

10) Kristi förnedring. I bjärta färger målas 
kontrasten mellan å ena sidan Frälsarens inre höghet 
och härlighet och å andra sidan hans yttre ringhet. 
Hans mänskliga naturs begränsning samman- 
hänger med hans uppgift här i världen. Han ut- 
blottar sig på jordiska ägodelar för att visa 
deras intighet, medan han påtager sig allt jor- 
diskt lidande, på det att ingen i de förra skall 
söka sin välfärd eller i det senare frukta sin 
ofärd. Han blir född af jungfrun, "virgo conci- 
piens, virgo pariens, virgo moriens", som är tro- 
lofvad med den fattige timmermannen, detta för 
att utplåna jordisk bördsstolthet. Han blir född 
i Betlehem, den ringa landsortsstaden, för att 
ingen må berömma sig af sin fädernestads ära. 
Själf alltings herre och skapare, blir han fattig, 
på det att ingen, som tror på honom, må göra 
anspråk på jordisk rikedom. Majestätiskt af böjer 
han skarornas anbud, när de vilja upphöja honom 
på jordisk konungatron, fast hela skapelsen vittnar 
om hans eviga konungamakt, allt, för att han 



66 

skall gifva föredöme i ödmjakhet och själffbr- 
sakelse. Och så tecknas i korta drag hans lidandes- 
väg. Han, som själf bespisar alla, lider hunger. 
Han törstar, som är de försmäktandes lefVande 
källa. Han, som för oss öppnar vägen till him- 
melen, dignar af trötthet på vägen genom jorde- 
lifvet. Han, på hvars bud de stumma tala och de 
döfva höra, är själf såsom stum och döf inför sina 
försmädare. Han låter fjättra sig, som löser så 
många från sjukdomars § ättrar; han låter gissla 
sig, som befriar människorna från smärtornas 
gisselslag. Han blifver korsfäst, som gör ett slut 
på vårt kors och lidande. Han dör, som kallar 
de döda åter från deras grafvar. Men så upp- 
står han ock från de döda för att aldrig mer dö, 
på det att vi, segervissa, må lära oss förakta döden. 
11) Kristi upphöjelse och pingsten. Vid 
teckningen af pingstundret visar Augustinus 
sin utpräglade känsla för hvad som är skal och 
hvad som är kärna. Icke dånet af himmelen, 
icke tungomålstalandet är för honom hufvudsaken. 
Först och sist betonas, hur undret framför allt 
bestod i ingjutandet af kärlekens, kraftens och 
frimodighetens ande i de förut ljumma, svaga och 
försagda lärjungarnes hjärtan. "Misit eis Spiritum 
sanctum (promiserat enim), pier quem diffusa 
caritate in cordibus eorum, non solum sine onere, 
sed etiam cum jocunditate legem possent implere", 



57 

heter det 0. Ocli till sist, då dånet af himmelen 
och tungomålstalandet i förbigående såsom epi- 
soder omnämnts, kommer han åter till hufvud- 
saken och säger om lärjungarne: "Deinde cum tota 
fiducia Christum praedicantes, in ejus nomine multa 
signa faciebant". Naturundren få träda tillbaka 
för det religiösa och sedhga undret. 

12) Den nytestamentliga församlingen bland 
judarna växer, luttrad i förföljelsernas skärseld 
och sammanhållen af kärlekens band. 

13) Paulus blir såsom hednavärldens apostel 
den, som förverkligar kristendomens universali- 
stiska idé. 

14) Kyrkan går segrande fram i världen, 
rensad och stärkt genom de svårigheter, med 
hvilka den har att kämpa. 

1 5) Likasom allt detta, som tilldragit sig i 
kyrkans historia, förutsagts, redan långt innan det 
skedde, så skola ock alla förutsägelser, som ännu 
icke gått i uppfyllelse, en dag blifva verkligheter. 
Dit hör Herrens återkomst till den stora slut- 
katastrofen, världsdomen, då han skall skilja 
"omnes pios ab impiis: non tantum eis qui in 
eum credere omnino noluerunt, sed etiam eis qui 
frustra et infructuose crediderunt in eum". ^) 



1) De cat. rud. 23. 

2) De cat. rud. 24. 



58 

Med sin vanliga räddhåga för att med analogier 
ur sinnevärlden illustrera, hvad som ligger utanför 
dess gränser, så snart antropomorfistisk tanke- 
gång däraf skulle kunna blifva en följd *), inlåter 
han sig här icke på något försök att teckna arten 
hvarken af den eviga saligheten eller den eviga 
fördömelsen: "Sicut nullum gaudium rerum tem- 
poralium ex aliqua parte simile potest inveniri 
gaudio vitse asternse, quam sancti accepturi sunt; 
ita nullus cruciatus poenarum temporalium potest 
sempiternis iniquorum cruciatibus comparari". ^) 
Tid och evighet äro för Augustinus inkomparabla 
storheter. 

16) Så öfvergår han i framställningen till 
punkten de dödas uppståndelse, hvarvid han 
polemiserar mot den af grekisk hedendom färgade 
obenägenheten för denna lära, hvilken här och 
hvar trädt i dagen. Lärans möjlighet motiverar 
han med en erinring om hur kroppen en gång "de 
occultis hujus creaturae secretis. Domino Deo invisi- 
biliter formante, processit in lucem. — — Nun- 
quid", spörjer han då, "ergo difficile est Deo, qui 
etiam aggeres nubium ex occuHo in momento con- 
trahit, et contegit coelum in ictu temporis, reddere 
istam quantitatem corporis tui sicut erat". ^) För 



») Jfr sid. 52. 

2) De cat. rud. 24. 

3) De cat. rud. 25. 



59 

uppståndelsens nödvändighet anför han som skäl 
dels satsen om materiens oförstörbarhet såsom en 
produkt af Guds allmakt, om än skenet talar 
däremot: ^Omnia qu£e videntur quasi pereundo 
humanis oculis subtrahi, salva et integra sunt 
omnipotentias Dei" *); dels att det är ett postulat 
af den gudomliga rättfärdigheten, att människorna 
vid domen öfver deras jordelif få aflägga räkenskap 
för sina gärningar i samma kropp, i hvilken de 
framlefvat detta lif. 

17) För de otrogna är odödhgheten det svå- 
raste straff, medan den däremot för de troende 
just utgör förutsättningen för deras oblandade 
salighet, som först här tecknas i korta drag. Gud 
själf är denna salighets högsta innehåll, och en 
gemenskap med honom under en ständig visio 
trinitatis är trons och hoppets stora slutseger. I 
detta sammanhang, då han framställer, hur först 
i evigheten lifvets alla hemligheter och gåtor få 
sin lösning, finner han ock lämpligt att med ett 
par ord beröra trinitetens mysterium, hvilket an- 
nars, såsom redan är anmärkt, efter arkan discip- 
linens utveckling inom kyrkan, såsom tillhörande 
dess arkana, i hufvudsak gömdes till ett senare 
stadium. Han ger här heller icke någon utred- 
ning af frågan. I evighetens ljus skall för oss 



^) De cat. rud. 25. 



60 

blifva klart, hvad som ligger bakom detta tal om 
Faderns och Sonens och den helige Andens "aequa- 
litas" och trinitetens "unitas", allt detta, som vi nu 
"verbis fidei et strepentibus syllabis personemus". ') 

I den mindre mönsterkatekisationen möter 
oss i hufvudsak samma material, fast betjdhgt 
mera sammanträngdt. 

En annan sida af undervisningen omfattade 
sedelagen. Augustini ställning till den mosaiska 
sedelagen såsom material vid den kyrkliga under- 
visningen öfver hufvud är omtvistad. Sålunda 
draga auktoriteter, sådana som von Zezschwitz 
i sitt arbete System der Katechetik och Th. 
Harnack i sin Katechetik, utaf Augustini förbi- 
gående af denna punkt i De catechizandis rudi- 
bus den slutsatsen, att dekalogen alls icke skulle 
hafva kommit till användning. I h varje fall sub- 
sumerar Augustinus sedelagens innehåll i de tvenne 
kärleksbuden af Kristus, hvilka så mycket eftertryck- 
ligare betonas i den förberedande undervisningen. 
Kristendomens höga kraf på människolifvet gen t 
emot syndens makter skulle framgå af och sättas 
i samband med framställningen af det eviga lifvet, 
uppståndelsen och domen. 

Vore lärjungarne på detta förberedande sta- 
dium, som ju skriften De catechizandis rudibus 



1) De cat. rud. 25. 



61 

behandlar, vetenskapligt skolade personer, borde 
till den förstnämnda, den frälsningshistoriska sidan 
af skriftundervisningen, sluta sig både rent exe- 
getiska och isagogiska notiser. "Aliquid in prin- 
cipio loquaris, collaudans eos pro diversitate meri- 
torum canonicae auctoritatis". ^) Äfven borde för 
sådana lärjungar utredas dogmatiska och histo- 
riska frågor med afseende på både de kyrkliga 
och häretiska företeelser, som framkommit under 
kyrkans utveckling. O 

Undervisningens hela innehåll — såväl det 
dogmatiska som det etiska — skulle inrangeras 
under en stor, gemensam synpunkt: "Cetera vero 
secundum regulas doctrinae salutaris, sive de fide, 
quaecumque narranda vel disserenda sunt, sive de 
moribus, sive de tentationibus, eo modo percur- 
rendo quo dixi, ad illam super eminentior em viam 
omnia referenda sunf. ^) Och denna alltbehär- 
skande synpunkt, som här åsyftas, är enligt kap. 
4 af samma arbete ingenting annat än dilectio: 
"Hac ergo dilectione tibi tamquam fine proposito, 
quo ref eras omnia quse dicis". 

I De catechizandis rudibus kap. 26 före- 
skrifver Augustinus, att vid öfvergången till det 
egentliga katekumenatet någon undervisning borde 
meddelas angående sakramentslärans allmänna 



*) De cat. rud. 8. 



62 

grunder: ''Signacnla quidem rerum divinarum esse 
visibilia, sed res ipsas invisibiles in eis honorari; 
— — dicendum etiam quid significet et sermo 
ille quem audivit, quid in illo condiat, cujus illa 
res similitudinem gerit". På detta stadium har 
dock undervisningen om sakramenten närmast 
afsett det s. k. sacramentum salis, om den än 
sedermera kunnat brukas som underlag för det 
egentliga införandet i sakramentens mysterium. 
Vid den egentliga katekumenundervisningen 
torde för Augustinus sedelagen hafva intagit en 
framstående plats som undervisningsmaterial, helst 
som den icke synes hafva fått åtminstone någon 
mera ingående behandling på det förberedande 
stadiet. Augustinus själf omtalar, att den mosai- 
ska dekalogen till den grad var en de kristnas 
egendom, att tiggarne vid kyrkdörrarna fram- 
sade den för att erhålla allmosor: "Plerumque 
mendicus unum nummum petens, ad ostium tibi 
praBcepta Dei cantat". ^) Och årligen plägade 
Augustinus vid påsktiden framställa den i dess 
förhållande till den helige Andens gåfvor i ett 
slags kateketisk homihe inför hela församlingen: 
"Aliquod ergo signum vult iste numerus, et anniver- 
saria sollemnitate sermonis hujus commemorare 
vobis debeo, quod omni anno soletis audire". ^) 

1) Sermo XXXII, 24. 
») Sermo CCXLVIII, 4. 



63 

Han behandlar här dekalogen såsom någonting 
allmänt bekant. Upprepade gånger erinrar han 
sina åhörare om att de lärt dekalogen. "Bcce 
ista lex est in decem: quid prodest cum didiceris, 
et non feceris?" *) Och han gör detta t. o. m. 
utan att akta nödigt att in extenso anföra dess 
ordalydelse och inskränker sig till att vädja 
till dess kända innehåll och förpliktande kraft. 
"Non potes te excusare de ignorantia, quia legem 
accepisti. Jam quod faceres didicisti, ignorantia 
te non excusat". ^) En traditio decalogi har väl 
aldrig förekommit — hela dess natur omöjliggör, 
att den enligt den tidens uppfattning kan hafva 
räknats till arkanstyckena. Men då den för- 
utsattes såsom välbekant för alla — från kate- 
kumenen till den troende — torde det icke vara 
tvifvel underkastadt, att den ingått såsom material 
vid undervisningen af katekumenerna. 

Spörja vi efter dekalogen s kateketiska be- 
handling, så kunna Augustini homilier gifva oss 
en anvisning, hur han tänkt sig denna böra ge- 
stalta sig. Augustinus kan icke nog ofta och 
tydligt betona, att i det nya testamentet dekalogen 
aldrig får lösryckas ifrån sammanhanget med det 
dubbla kärleksbudet. Detta betraktar han rent 
af som en rekapitulation af de tio budens 

1) Sermo CCL; jfr sermones CCXLVIII, CCXLIX, CCLI. 

2) Sermo CCLI, 7. 



64 

lag ^) och fördelar dessa bud, såsom vi äro vanda, 
hänförande tre af dekalogens ord till det första kär- 
leksbudet och de öfriga till det andra. ^) Detta 
dubbla kärleksbud är den ande, som gjuter 
lif i laguppfyllelsen, medan dekalogens torra 
bokstaf i sin isolering ifrån detta bud är oupp- 
fyllbar och dödande. Men detta bud är icke ett 
blott yttre, utan en verkan af den i oss utgjutna 
gudomliga kärleken, den helgande nåden, hvilken 
drifver den på Kristus troende att af fri vilja och 
med glädje göra Guds i lagen uttryckta vilja. ^) 
Därför kunde Israel icke uppfylla dekalogens kraf, 
enär det icke bar inom sig denna kärlek, utan 
behärskades af fruktan, som gjorde lagen till en 
tryckande börda. *) Denna öfvertygelse, att det 
blott är den i dopet erhållna rättfärdiggörande 
och helgande nåden i Kristus, som möjliggör deka- 
logens uppfyllelse, var det sannolikt, som bestämde 
Augustinus för att årligen ägna åt dekalogens 
inskärpande just de dagar, då medvetandet här- 
om för Kristi församling borde vara särskildt 

1) Sermo XXXIII, 2. 

^) Ordningen mellan förbuden mot dråp och hor är 
hos Augustinus vacklande. — A. är den förste, hos hvilken 
man med säkerhet påträfiFar den hos oss gängse delningen 
af lustförbudet i två särskilda bud. Se v. Zezschwitz: 
System der Katechetik II, 1: 259 (zweiter Aufl.)l 

3) De spiritu et littera 14, 25, 30 f. 

*) Sermo XXXII, 8. 



65 

present. Denna betraktelse af dekalogen var vi- 
dare grunden till att Augustinus i sina påsk- 
homilier med de tio budens lag städse förknippade 
den helige Andens gåfvor. 

Till den grad är Augustinus fjärran ifrån 
ett underskattande af dekalogen, att han icke 
blott under påsktiden, utan äfven annars med 
tydlig förkärlek drager in densamma inom 
homiliens ram. Dekalogen liknar han vid den 
tios trän gade harpa, som omtalas i psaltarens 144:e 
psalm v. 9, och när vid den liturgiska skriftläs- 
ningen denna psalm kommer fram, begagnar han 
tillfället att förklara dekalogen och att äfven här 
sammanknyta den med den helige Andens gåfvor. *) 

En annan gång uppdrager han en parallell 
mellan de tio egyptiska plågorna och de tio buden. ^) 
I ett annat tal tillägger han dekalogen attributet 
"memorabihs" : "Lex in decem praeceptis commen- 
datur. Ipse est ille memorabilis decalogus scrip- 
tus digito Dei". ^) Hans höga uppskattning af 
dekalogen framgår ock tydligt af hans skrift 
(Jontra Faustum Manichceum. Så heter det där: 
"Christus — — — doctrinam evangelicam con- 
secravit, contestans legem non se venisse solvere, 
sed implere: Legis autem cor in decem prae- 

1) Sermones XXXII, XXXIII, 9. 

^) Sermo VIII. 

3) Sermo LXXXIII, 5. 



66 

ceptis agnoscitur". ') Och sedan Augustinus för 
Faustus framhållit de särskilda buden, säsrer han 
i samma skrift: "Hgec tria prsecepta quomodo 
pertineant ad dilectionem Dei, quando capis, quando 
sapies, quando amabis? — — — Unde hoc intel- 
ligis, quando nec illa septem, quae ad dilectionem 
proximi pertinent, qua humana vitse societas con- 
tinetur, erroris tui detestanda perversitate nosse 
atque observare permitteris?" ^) 

Då dekalogen sålunda för Augustinus fram- 
står såsom sedelagens hjärta och katekumenatet 
till hela sin karaktär just kan sägas hafva varit 
en "sedelagens skola", synes det mig, oaktadt 
den motsatta meningen är den vanliga, icke vara 
tvifvel underkastadt, att för honom de tio budens 
lag varit det själfskrifna. underlaget för kateku- 
menundervisningen på denna punkt. 

På undervisningen af '^competentes^^ nedlades 
sorgfälligt arbete. Det gällde icke blott en grund- 
lig repetition af det dittills behandlade lärostoffet, 
utan åtskilliga nya frågor blefvo upptagna och 
gjorda till föremål för en ingående utredning. 

Denna undervisning af "competentes" begynte 
därmed, att vid fastans ingång ^) eller redan vid 



*) Contra Faustum Manichaeum XII, 14. 
^"1 XV 7 

^) Enligt Gregorius af Nyssa. 



67 

epifaniatiden O katekumenerna i en homilie upp- 
manades att begära tillträde till dopet. Augu- 
stinus försmår ej ens att taga nyfiken beten till 
hjälp for att väcka längtan efter dopet och de 
kyrkliga mysterier, i h vilka man före dophand- 
lingen blef invigd. Så framkastar han i det in- 
bjudningstal till katekumenerna, h vilket åt oss 
blifvit bevaradt i hans Sermo CXXXII, uti kap. 
1 en mängd spörsmål angående det där behand- 
lade temat: "Caro mea vere esca est, et sanguis 
meus vere potus est". Och till svar på dessa 
frågor utbrister han: "Velatum est: sed si volue- 
ris, erit revelatum. Accede ad professionem, et 
solvisti quasstionem. Quod enim dixit Dominus 
Jesus, jam fideles noverunt" etc. Han hyser den 
fasta tillförsikten, att katekumenundervisningen 
skall förmå att omgestalta till och med oädla och 
falska motiv till ett sant och lefvande frälsnings- 
begär. 

I Sermo OCX VI ad competentes erhålla vi en 
bild af det sätt, på hvilket Augustinus bedref under- 
visningen af denna klass. Han börjar med en 
uppmaning till sina åhörare att efter den norm, 
som vid undervisningen blifvit dem gifven, göra 
framsteg i sedligt lif: "Nos instruimus sermonibus, 
vos proficite raoribus. Spargimus sermonem verbi. 



*) Enligt Ambrosius. 



fruetum reddite fideF. *) Själfva deras namn — 
"competentes" — skulle för dem vara en sporrande 
maning att efter psalmistens föredöme besjälas 
af gudsfbrtröstan och ifrigt och samfäldt söka 
("con"- och "petere") Herren i hans tempel. ^) Han 
uppdrager en parallell mellan de glädjeämnen, som 
man finner när Gud, och dem, efter hvilka man 
i världen gemenligen jagar, och han lägger åhö- 
rarne på hjärtat, att just åt deni göres anbudet 
att få köpa himmelriket. För detta köp hade de 
blott att samla sitt hjärtas skatter. De behöfde 
ej tänka ringare om sig, än deras skapare tänkt om 
dem, när han aktat dem värdiga offret af den en- 
födde Sonens blod. Med förtröstan skulle de nalkas 
honom i ånger och ödmjukhet för att bhfva hel- 
gade. Han fäster deras uppmärksamhet på hur 
mildt, enträget och kärleksfullt kyrkan inbjuder 
och besvär dem att tänka på sin frälsning. Vägen 
till himmelen är väl törnbeströdd, men äfven det 
skenbart mest lyckliga människolif är i alla fall icke 
utan vedermödor och lidanden. Det är icke världs- 
undflyende, som kristendomen kräfver af sina be- 
kännare, utan blott ett undflyende af världens 
laster, hvartill kyrkan vill erbjuda dem sin hjälp. 
Själfva måste de — om ej denna hjälp skall vara 



1) Sermo CCXVI, 1. 
=») Ps. 27, v. 3, 4. 



förgäfves — hafva akt på sig och döda köt- 
tets lustar för att underlätta den nya födelsen. 
Skönt är jämförelsen mellan denna andliga och 
den lekamliga födelsen genomförd. Till sist fram- 
ställer Augustinus än en gång, hvad de hafva att 
vänta af Gud, hvilka i bot och bättring ila till 
honom. 

En stark fläkt af värme och innerlighet möter 
oss i hela detta föredrag, som ej kan hafva 
undgått att göra mäktigt intryck på åhörare- 
kretsen. 

I Sermo CCCLXVI, som emellertid hör till 
"Sermones dubii", erhålla vi den upplysningen, att 
"competentes" i regel fått lära sig psalmen 28 utan- 
till. Om man tager i betraktande det i Augustini 
tal O till dem upprepade citerandet af psalmverser 
såsom välbekanta, torde det antagandet ligga nära 
till hands, att han vid undervisningen af "com- 
petentes" låtit dem utantill inlära ett större 
eller mindre antal psalmer ur psaltarens bok. 
Att så plägade ske inom andra delar af kristen- 
heten, betygar för öfrigt Cyrillus af Jerusalem. 

Att just den nämnda psalmen blifvit vald till 
utanläsning, motiveras i ingressen af anförda 

Sermo CCCLXVI, där det heter: "Psalmum 

in nomine Domini tradimus memoriaB collocan- 



») t. ex. Sermo CCXIII. 



70 

dum: cujus necesse est, ut mysterium, illumiuante 
divina gratia, exponamus. Hic enim psalmus 
specialiter reformationem lapsus humani generis, 
et sanctae ecclesias disciplinam, simulque continet 
sacramenta". 

Ett annat bidrag till vår kunskap om mate- 
rialet vid undervisningen af "competentes" lämnar 
oss Augustinus i Sermo V, där han låter oss veta, 
att för dem kort före påsk särskilda passions- 
predikningar plägade hållas. "Quid enim factum 
est, fratres? Pendebant in cruce, quomodo com- 
petentibus legimus". 

Såsom nytt kunskapsmaterial tillkommer nu 
på detta stadium dopsymbolen, som tillförne nog- 
grant dolts bakom arkandisciplinens slöja. 

"Symbolum", säger Augustinus ^), est breviter 
complexa regula fidei, ut mentem instruat nec 
oneret memoriam ; paucis verbis dicitur, unde 
multum adquiratur". Och på ett annat ställe ^) 
ger han symbolum följande real- och formalde- 
finition: "Symbolum — — , quo continetur bre- 
viter, propter seternam salutem, omne quod cre- 
ditis. Symbolum autem nuncupatur a similitu- 
dine quadam translato vocabulo; quia symbolum 
inter se faciunt mercatores, quo eorum societas 
pacto fidei teneatur". 

») Sermo CCXIII. 
2) Sermo CCXII. 



71 

Om symbolens uppkomst har Augustinus i 
motsats emot den pseudoaugustinska Sermo CCXL, 
som anför den rufinska legenden om samtliga tolf 
apostlarnes bidrag vid dess formulering, uttalat en 
fullt historisk uppfattning i nämnda Sermo CCXII, 
där det bl. a. heter: "Quidquid enim in symbolo audi- 
turi estis, in divinis sacrarum scripturarum litte- 
ris continetur. Sed quod ita collectum et in for- 
mam quamdam redactum" etc. Och än tydligare 
framgår detta samma af inledningen till hans 
De symbolo sermo ad catechumenos: "Hoc est 
enim symbolum . . . Ista verba quse audistis, per 
divinas scripturas sparsa sunt: sed inde collecta 
et ad unum redacta". 

Hvilken form af dopsymbolen har Augustinus 
nu meddelat vid sin undervisning? 

Se vi på de såsom äkta augustinska allmänt 
erkända Sermones CCXII, CCXIII, CCXIY och 
CCXV, hans De symbolo sermo ad catechumenos 
samt Liber de fide et symbolo *), finna vi i fram- 
ställningen inväfda följande led af trosbekännelsen : 



^) Om den utläggning af symbolen, som i denna skrift 
förekommer, anmärker Augustinus i Retractationes I, 17: "In 
quo de rebus ipsis ita disseritur, ut tamen non fiat ver- 
borum illa contextio, quae tenenda memoriter competentibus 
traditur". 



Sermo CCXII. 


Sermo CCXIII. 


Sermo CCXIV. 


Credatis in Deum Pa- 
trem omnipotentem, in- 
visibilem, immortalem, 
regem s£eculorum, 


Credo in Deum Patrem 
omnipotentem, 


Credo in Deum Patrem 
omnipotentem, 


visibilium et invisibi- 
lium creatorem, 






Verbum Dei, quod est 
unigenitus Filius, 


et in Jesum Christum 
Filium ejus unicura, Do- 
minum nostrum, 


in Jesum Christum Fi- 
lium Dei Patris unicum, 
Dominum nostrum. 


natus est de Spiritu 
sancto et Maria virgine, 


qui conceptus est de 
Spiritu sancto, natus 
ex virgine Maria, 


natum de Spiritu sancto 
et Maria virgine, 


passus est sub Pontio 
Pilato, — crucifixus est 
et sepultus, 


passus est sub Pontio 
Pilato, crucifixus, mor- 
tuus, et sepultus, 


crucifixus est — sepul- 
tus est — sub Pontio 
Pilato, 


die tertio resurrexit, 


tertia die resurrexit a 
mortuis, 


tertio die resurrexit. 


adscendit in coelum, 


adscendit in coelum, 


adscendit in coelum. 


sedet ad dexteram Pa- 
tris, 


sedet ad dexteram Pa- 
tris, 


sedet ad dexteram Pa- 
tris, 


venturus est judicare 
vivos et mortuos, 


inde venturus judica- 
turus vivos et mortuos, 


ad judicandos vivos 
mortuosque venturus 
est, 


per ipsum nobis Spiri- 
tus sanctus missus est 
a Patre, et ab ipso, 


et in Spiritum sanctum, 


credimus in Spiritum 
sanctum, 




sanctam ecclesiam, 


sanctam ecclesiam, 


peccata omnia dimit- 
tentur, 


remissionem peccato- 
rum, 


fiat remissio peccato- 
rum. 


sperate vestrorum cor 
porum resurrectionem. 


carnis resurrectionem. 


nec de ista carne mor- 
tali, quod resurrectura 
sit — dubitare debemus. 









Sermo CCXV. 


De symbolo sermo ad 
catechumenos. 


De fide et symbolo. 


Credere nos in Deum 
Patrem omnipotentem, 
— regem sseculorum, 
immortalem et invisi- 
bilem, 


Credimus in Deum Pa- 
trem omnipotentem, 


Credentes — in Deum 
Patrem omnipotentem, 


universorum creatorem, 


ipse fecit coelum et 
terram, 


omnia per Verbum 
creavit, 


credimus et in Filium 
ejus Dominum nostrum 
Jesum Christum, 


ideo tredimus et in Fi- 
lium ejus — unicum, 
Dominum nostrum, 


credimus etiam in Je- 
sum Christum Filium 
Dei, Patris unigenitum, 
id est, unicum, — Do- 
minum nostrum. 


natum de Spiritu aancto 
ex virgine Maria, 


natus est de Spiritu 
sancto et virgine Maria, 


qui natus est per Spi- 
ritum sanctum ex vir- 
gine Maria, 


crucifixus, mortuus et 
sepultus est — sub 
Pontio Pilato, 


passus sub Pontio Pi- 
lato, — crucifixus, mor- 
tuus et sepultus, 


sub Pontio Pilato cru- 
cifixus est, et sepultus, 


tertia die resurrexit a 
mortuis, 


surgens ex mortuis, 


credimus etiam illum 
tertio die resurrexisse 
a mortuis. 


adscendit ad coelos, 


adscendit in coelum, 


credimus in coelum ad- 
scendisse, 


sedet ad dexteram Del 
Patris, 


sedet ad dexteram Pa- 
tris, 


credimus etiam, quod 
sedet ad dexteram Pa- 
tris, 


venturus est judicare 
vivos et mortuos, 


inde venturus judicare 
vivos et mortuos, 


credimus etiam indeven- 
turum — et judicaturum 
vivos et mortuos. 


credamus et in Spiri- 
tum sanctum, 


et in Spiritum sanctum, 


Spiritum sanctum, 




sanctam ecclesiam, — 
ipse est ecclesia sancta, 
ecclesia una, ecclesia 
vera, ecclesia catholica, 


credimus et sanctam 
ecclesiam, utique catho- 
licam, 


remissionem — pecca- 
torum, 


remissionem peccato- 
rum, 


et remissionem pecca- 
torum 


resurrectionem — carnis, 


carnis resurrectionem. 


et carnis resurrectionem. 


vitam — seternam. *) 







*) Till sist upprepas och sammanföres den tredje artikelns trosinnnehåll 
på följande sätt: "Remissionem peccatorum et resurrectionem carnis et vitam 
seternam per unam veram et sanctam ecclesiam catholicam". 



74 

Jämföra vi nu denna schematiska samman- 
ställning af Augustini användande af dopsymbolen 
med den gamla romerska symbolen och den fär- 
diga apostoliska bekännelsen, framgår följande: 

1) De sistnämndas tclotevco sig d-sov naxåQa nav- 
Toxgdroga möter OSS fullständigt återgifvet i alla 
sex redaktionerna. 

2) Den gammalromerska dopsymbolen saknar 
ännu uttryck för den tanke, som i det färdigbil- 
dade Symbolum apostolicum återgifves med TToiriTrjv 
ovgavov Kal yrjg. Det samma är förhållandet med 
Sermones COXIII och CCXIV, i hvilka saken väl 
är utvecklad, men icke formulerad. I Sermo CCXII 
möter oss uttrycket "visibilium et invisibilium crea- 
torem", i Sermo CCXV "universorum creatorem", 
och äfven De symbolo sermo ad catechumenos har 
på denna punkt i viss mån symbolkaraktär: "Ipse 
fecit coelum et terram". Formeln "omnia per Yer- 
bum creavit" i De fide et symbolo uttrycker med 
johanneiskt ordasätt samma andemening. Skapa- 
retanken har sålunda regelbundet knutits vid be- 
kännelsen till "Deum Patrem omnipotentem", men 
ännu icke stelnat uti en bestämd formulering. 

3) Den romerska och — med oväsentlig för- 
ändring — den apostoliska symbolens ^al sig XgioTov 
^IrjGOvVj (rov) vlbv amov tov (.lovoysvfj^ rov xvgiov rjiLiwv 
är troget återgifvet i Sermo CCXIII samt i De 
symbolo sermo ad catechumenos, medan Sermo 



75 

CCXIV och De fide et symbolo förtydligat "ejus" 
till "Dei Patris''. Sistnämnda ställe erbjuder ock den 
ordagranna öfversättningsformen "unigenituni"7öi>w/^ 
"unicum", som tillhör de öfriga redaktionerna utom 
Sermo CCXII samt Sermo CCXV, hvilken senare 
saknar hvarje motsvarighet till f.iovoy£vrj. De sym- 
bolo sermo ad catechumenos utelämnar Frälsarens 
namn i det sammanhang, där denna del af trosarti- 
keln eljes fullständigt anfores. För öfrigt växlar 
hufvudordens och attributens ordning. Sermo CCXII 
bar den johanneiskt ljudande formeln "Yerbum Dei, 
quod est unigenitus filius". Äfven i fråga om detta 
led tyckes sålunda ännu icke en fullt enhetlig formu- 
lering af de konstanta tankarna hafva varit gängse. 

4) Tov ysvvrjd^évra ex 7iv£vf,iaTog åyiov y.al Maglag 
zrjg nctQd^évov i Symbolum romanum möter oss orda- 
grant återgifvet i Sermones CCXII, CCXIY, 
samt De symbolo sermo ad catechumenos, under 
det att De fide et symbolo också här röjer 
en tendens att förtydliga, då det där heter: "Per 
Spiritum sanctum ex virgine Maria". Jämväl 
Sermo CCXY växlar preposition. Sermo CCXIII 
har full motsvarighet till den västerländska sym- 
bolens form: rov ovXXr^cpd^évTa ix nvevf^azog åylov, 
yevvrjO^évTCc £x MccQiag rrjg Tiagd-évov. 

5) Den gammalromerska symbolen fortsätter: 
TOV 8711 UovTiov TIiXaTov CTavQwS^évra '/.al racpévTa, 
hvilket Sermo CCXIV och De fide et symbolo 



76 

återgifva. På de ofri ga parallellställena utom i 
Sermo CCXV tillägges ledet "passus est" samt i 
Sermones CCXIII, OOXV och De symbolo sermo 
ad catechumenos ledet "mortuus", motsvarande resp. 
naS^ovTcc ocli O^avovva i Symbolum apostolicum. 

6) Den apostoliska bekännelsens led xaTeld^ovTa 
alq Ta yMTcoraza saknas lika väl hos Augustinus som 
i Symbolum romanum. 

7) Uppståndelsen ifrån de döda på tredje 
dagen möter oss, utförligt formulerad och noga 
motsvarande ledet i Symbolum romanum och apo- 
stolicum Tjj TQLTTj rj^iéga åvaoxåvTa åx vskqcov, i Sermones 
CCXTII, COXY samt i De fide et symbolo, medan 
De symbolo sermo ad catechumenos utelämnar tids- 
bestämningen och Sermones CCXII och CCXIV 
sakna motsvarighet till uttrycket ex vsy.Qwv. 

8) Samtliga de anförda augustinska parallell- 
texterna upptaga den romerska och den apostoliska 
symbolens tanke åva^dvxa (dvsXdov&a) sig Tovg ovgavovg. 

9) Detsamma är förhållandet med dopsym- 
bolens nästa led: yadri/nsvov h> ös^ia rov TiaTQog. 

10) Med föga växling i uttryckssätten gäller 
detsamma ock om satsen o^sv eQxszai yghai. tojwag 
ytal vsKQOvg. 

11) Efter det i samtliga redaktionerna likfor- 
miga angifvandet af den tredje trosartikelns första 
trosföremål, hvarvid den romerska symbolens 
ml sig nvsvfxa dytov i Sermo OCXII får en när- 



77 

mare dogmatisk utbildning, öfvergår Augustinus 
till den trostanke, som Symbolum romanum ut- 
tryckt med orden 

12) åylav fx/JrjGic(v, hvilket led emellertid sak- 
nas i Sermones OCXII och COXY. Allmän nelig- 
hetstanken (Symbolum apostolicum: xr(!hdr/j]v)^ 
hvilken fattas i Symbolum romanum, möter oss 
i både De symbolo sermo ad catechumenos och 
De fide et symbolo. Den förstnämnda af dessa 
två skrifter tillägger "ecclesia" dessutom attributen 
"un a" och Vera". 

13) Den apostohska symbolens åyuov /.mvcovlav 
saknar motsvarighet i de augustinska formulering- 
arna af dopsymbolen liksom äfven i Symbolum 

^^^ romanum. 

14) Tanken acpr,oiv åiiagTuov i Symbolum ro- 
manum återfinnes med någon variation uttryckt 
uti samtliga de augustinska redaktionerna. 

15) Det sista ledet i den gammalromerska 
dopsymbolen utgöres af bekännelsen om oagy.dg 
dmozaGLv. "Carnis resurrectionem" bekänna ock 
Sermones CCXIII, CCXV, De symbolo sermo ad 
catechumenos samt De fide et symbolo. I Sermo 
COXII är "carnis" ersatt med "vestrorum corpo- 
rum", och i Sermo CCXIY är tanken föremål för 
en något bredare omskrifning. 

16) Den apostoliska trosbekännelsens Tw/^j' 
ahonoi' är utan motstycke både i Svmbolum ro- 



78 

manum och Augustini samtliga formuleringar med 
undantag af Sermo CCXV. 

Af den företagna jämförelsen framgår, att de 
augustinska formuleringarna af trosbekännelsen 
äro öfvergångsformer mellan Symbolum romanum 
och det inom den galliska kyrkan slutligen fär- 
digbildade Symbolum apostolicum. Augustinus 
har tillagt den romerska dopsymbolen utvidg- 
ningar, som den erhållit i lokalsymbolerna. 

Augustinus har vid sitt dop i Mailand af 
Ambrosius själf mottagit den mailandska dop- 
symbolen, som öfverensstämt med den gammal- 
romerska. O I Afrika har han däremot mött en 
annan form för trosbekännelsen, från den förra del- 
vis afvikande. Han gör bruk af båda. I Sermones 
CCXIII och CCXIV liksom i skrifterna De sym- 
bolo sermo ad catechumenos och De fide et sym- 
bolo möter oss väsentligen den gammalromerska 
(mailandska) formen med blott smärre variatio- 
ner. De tvenne augustinska skrifterna Enchiri- 
dion ad Laureniium samt De agone christiano, om 
hvilken sistnämnda skrift Augustinus i Retractio- 
nes II, 3, säger, att den innehåller symbolen 
("fidei regulam continens"), följa gången i denna 
trosbekännelse, om ock symbolens olika led 



^) Jfr Caspari: Quellen zur Geschichte des Taufsym- 
bols II, 265. 



79 

ej äro uttryckligt formulerade. Däremot äro 
de for den nordafrikanska symbolen utmärkande 
kännetecknen förhanden i Sermo CCXV och del- 
vis också i Sermo CCXII. Dessa för Symbolum 
africanum utmärkande drag äro följande: 

1) utvidgning af formeln "credo in Deum 
Patrem omnipotentem" med attributen "univer- 
sorum creatorem, regem sa3Culorum, invisibilem et 
immortalem" ; 

2) uteslutning af ledet om kyrkan mellan 
leden om den helige Anden och syndernas förlåtelse; 

3) tillägg af ledet "vi tam seternam" och reka- 
pitulering af tredje artikelns trosinnehåll uti den 
form, som anförts i noten till Sermo CCXV på 
parallellschemat. 

Alla tre dessa egendomligheter erbjuder 
Sermo CCXV; de två förstnämnda möta oss dess- 
utom i Sermo CCXII. 

Som prof på Augustini utläggning af dop- 
symbolen vill jag i korthet referera innehållet i 
hans Sermo CCXIII. ') 

Efter den förut anförda definitionen på sym- 
bolum öfvergår han omedelbart till symbolens 
olika led. 



^) Augustini utläggning af "Tron" i Sermo CCXII fin- 
nes refererad af Caspari, o. a. a., sid. 266 ff.; innehållet i 
hans Enchiridion ad Laurentium af Harnack, Dogmengeschichte 
III: 205 ff. 



80 

^'Oredo in Deum Pairem omnipotentem'^ , 

"Credere'' pekar här närmast i riktning åt religiös 
tro, "fiducia". "Quam felices sumus, qui Dominum 
nostrum patrem in venimus. Oredamus ergo in 
eum". Såsom "Deus" är han den mäktige, såsom 
"Pater" den gode: "Deus est, et Pater est: Deus 
potestate, Pater bonitate". Till hans allmakt hör 
framförallt hans makt att förlåta synder. All- 
makten sträcker sig för öfrigt ut öfver världsalltets 
alla förhållanden, de små såväl som de stora: 
"Magnus in magnis, nec parvus in minimis". All- 
makten är reglerad blott af Guds heliga vilja: 
"Omnipotens est ad facienda omnia, quae facere voluit". 
Därför är det allenast det onda, som ligger utan- 
för hans allmakts område: "Non potest mori, non 
po test peccare, non potest mentiri, non potest 
falli". Men denna oförmåga hör — långt ifrån 
att vara en inskränkning i allmakten — just till 
dennas sanna väsen: "Quae si posset, non esset 
omnipotens". Fördenskull böra vi af hjärtat för- 
trösta på Gud och bekänna honom: "Corde enim 
creditur ad justitiam; ore autem confessio fit ad 
salutem". Den människa, som sålunda med tro om- 
fattar Gud såsom den allsmäktige och därför synda- 
förlåtande Guden och Fadern, blir eo ipso rättfärdig. 
Ingen kosmologi är här alltså gifven. För 
Augustinus hör denna ej till religionen, utan till 
fysiken, såsom han utvecklar tanken i Enchiridion 



81 

ad Laurentium 9 och 16. Den första artikelns 
behandling är alltigenom religiös. 

^'Et in Jesum Christum Filiurn ejus unicum, 
Dominum nostrum^''. Såsom "filius unicus" är han 
"Patri sequalis", "ejusdem substantiae", "ejus omnipo- 
tentiae", "Patri cogeternus". Detta hvad den meta- 
fysiske Kristus angår. Såsom den historiske Kristus 
är Sonen den, 

'^qui co?iceptus est de Spiritu sandö, natus ex 
virgine Maria^'. Kristi person är sålunda en, 
människan, med hvilken Ordets själ förbundit sig, 
"assumendo quod non erat, non perdendo quod 
erat". Han är den enastående i sitt släkte, 
"nobis unicus salvator" och "unicus redemptor": "non 
auro, non argento, sed sanguine suo". 

^'Passus est sub Pontio Pilato, crucifixus^ mor- 
tuus et sepultus^^. Till sin gudomliga natur har 
han ej kunnat förändras. "Homo crucifixus est, 
homo sepultus. Deus non est mutatus, Deus non 
est occisus, et tamen secundum hominem occisus". 
Och detta kunde ske, därför att "caro" för honom 
blott var "vestimentum". Med detta sin kropps 
offer har han friköpt oss människor. Augustinus 
står på den ståndpunkt, som Origines häfdat 
i sin lösepenningslära, till hvilken ju i viss mån 
ännu Luthers ord i utläggningen af denna locus 
i andra trosartikeln: "Förlossat ifrån djäfvulens 



82 

våld", tyckas peka hän. *) I Enchiridion ad Lau- 
rentium utföres närmare den tanken, att djäfvulen 
genom Jesu död skulle få ut sin rätt. "Mors 
nihil quod puniret, invenit: ut didbolus veritate 
justitice, non violentia potestatis oppressus et victus, 
quoniam ipsum sine ullo peccati merito iniquissime 
occiderat, per ipsum justissime amitteret quos 
peccati merito detinebat". ^) I följd af denna Kristi 
kropps betydelse för vår frälsning få vi icke för- 
akta densamma. Sedt från synpunkten af Augu- 
stini redan tecknade grundåskådning af människo- 
kroppen öfver hufvud, är detta uttryck förklarligt. 

I sammanhang med utläggningen af ledet 
Hertia die resurrexit a mortuW framställer han 
såsom hufvudsaken en annan sida af Kristi döds- 
lidandes betydelse för oss, i det han besvarar den 
frågan: "In passione quid egit?" sålunda: "Docuit 
quid toleremus", på samma sätt som han låter 
Kristi uppståndelses betydelse för oss väsentligen 
tömma ut sig i det hopp, den hos oss kan vg-cka: "In 
resurrectione quid egit? Ostendit quid speremus". ^) 

Trostanken ^^adscendit in coelum^% hvilken icke 
ägnas någon utläggning, *) sammanbindes med ledet 



^) P. Eklund: Den apostoliska tron, sid. 479. 
^) Enchiridion ad Laurentium 49. 
3) Jfr sid. 55 f. 

*) Jfr anförandet utan närmare förklaring af sym- 
bolens motsvarande led i Enchiridion ad Laurentium blott med 



83 

^^sedet ad dexteram Patris:'' "Dextera Dei" är 
"aBterna felicitas", "beatitudo atque prosperitas". 
Denna salighet tecknas ej heller här positivt och 
kvalitativt. Den angifves blott såsom "ineffabilis, 
inaestimabihs, incomprehensibilis". *) 

^^Inde venturus judicaturus vivos et mortuos^^. 
Med längtan, icke med fruktan skola de troende 
emotse Kristi tillkommelse. Yäl äro vi alla syn- 
dare, men ingen annan än den, "qui modo est 
advocatus noster, ipse tunc erit noster judex". 

Följer så den tredje trosartikeln med sitt 
första led: ^^Et in Spiritum sanctum''. Den helige 
Anden fullkomnar triniteten. När i den andra 
artikeln talas om en Sonens aflelse af den helige 
Anden, får detta icke fattas allt för mycket efter 
orden. Detta uttryckssätt innebär ingenting an- 
nat, än att hans människoblifvande är ett den 
treenige Gudens! verk: "Carnem Filii tota trinitas 
fecit. Inseparabilia enim sunt opera trinitatis". 
Ingen skillnad är mellan Fadern, Sonen och den 
helige Anden. Allt detta är dock enligt Augu- 
stinus ting, som icke direkt hafva betydelse för 



anmärkningen; "Quidquid igitur gestum est in cruce Christi, 
in sepultura, in resurrectione tertio die, in adscensione in 
coelum, in sede ad dexteram Patris; ita gestum est, ut his 
rebus non roystice tantum dictis, sed etiam gestis configura- 
retur vita christiana quse hic geritur'' (nämnda skrift 53). 
») Jfr sid. 58. 



84 

oss såsom religiösa människor. Annorlunda är 
förhållandet med det tredje trosföremålet i sym- 
bolen : 

^^Sanctam ecclesiam'' , hvilket föres fram med 
inledningen: "Jam quod sequitm' ad nos pertinet". 
"Sancta ecclesia", säger Augustinus här, "nos su- 
mus", d. v. s. sammanfattningen af alla "christi- 
ani fideles" på jordens hela krets. Kyrkan är 
Herrens jungfruliga brud. Liksom Maria i sin 
jungfrulighet födde Kristus, så föder ock jung- 
frun-kyrkan Kristi lemmar. Och "membra ejus 
sunt, qui baptizantur". 

'' Remissionem peccatorum^' — på den trostanken 
h vilar i själfva verket en kristen människas hopp 
om ett evigt lif. Syndaförlåtelsen är en gåfva 
åt kyrkan af den treenige Guden själf. ^) Denna 
gåfva skänkes i dopet, som meddelar full för- 
låtelse: "Britis sine ullo peccato, adscendentes de illo 
lavacro". ^) Ett syndfritt människolif kan emel- 
lertid icke uppnås i denna världen: "In isto sseculo, 
ubi quis non vivit sine peccato". *) Israeliternas 
tåg genom Röda hafvet framställes som bild af 



*) Jfr utläggningen af satsen "Et Spiritum sanctum": 
"Liberet nos trinitas a multitudine peccatorura". 

2) Jfr sid. 41 f. 

^) På samma sätt framhålles i Enchiridion ad Lauren- 
tium 64, hur människan aldrig här i lifvet kan blifva kvitt 
"peccata", 



86 

syndaförlåtelsen genom Jesu Kristi blod. De för- 
följande fienderna äro synderna., hvilka alla utan 
undantag fördränkas däri. Men vid sidan af denna 
stora förlåtelse har Augustinus plats äfven för en 
fortgående remissio peccatorum: "Remissio pec- 
catorum non est in sola abltitione sacri baptis- 
matis, sed etiam in oratione dominica et quotidi- 
ana — — In illa invenietis quasi quotidianum 
baptismum vestrum". 

Till sist möter oss ledet ^^carnis resurrectionem'' , 
Uppståndelsen är för människan öfvergången till det 
fulla njutandet af evigbetslifvets salighet tillsammans 
med de heliga änglarna. Yi äro då helt och full- 
komligt Herrens egendom, liksom han är vår: "Here- 

ditas ej US erimus, et ipse hereditas nostra erit. 

Possidebimus, et possidebimur; tenebimus, et tene- 
bimur. — — Colimur, et colimus". Aktivitet och 
passivitet betinga hvarandra. Vår utveckling är ej 
af klippt i evigheten. Gud arbetar fortfarande såsom 
vingårdsmannen i vårt hjärtas vingård, för att 
den skall blifva i stånd att frambringa allt här- 
ligare frukter. Detta är ett verk af Gud Fader (!) 
den allsmäktige, såsom det för Augustinus, öfver 
hufvud taget, alltid är Fadern eller hela triniteten, 
som tankes handla i frälsningshistorien. 

Så hafva till sist tankarna i denna utveck- 
ling af dopsymbolen förts tillbaka till utgångs- 
punkten: "Credo in Patrem omnipotentem". 

6 



86 

Utom detta "verbum abbreviatum", dopsym- 
bolen, ingick ytterligare såsom ett med denna 
sidoställdt lärostycke vid undervisningen af "com- 
petentes" bönen, som också af Augustinus erhållit 
en synnerligen förtjänstfull behandling. 

I öfverensstämmelse med hans grundåskåd- 
ning är för Augustinus en verklig bön möjlig 
endast för den döpte, ej ens för katekumenen. Blott 
den, som i tro lärt känna Gud och hans fräls- 
ning, är skicklig att rätt bedja; blott den kan 
vänta och göra anspråk på bönhörelse. *) 

Undervisningen om bönen har sannolikt regel- 
bundet anslutit sig till läsningen af Mattei 6:te 
kapitel, då inom den gamla kyrkan den kateketi- 
ska undervisningen öfver hufvud plägat inledas 
med lämplig bibelläsning. 

Hvarje punkt i ''Fader vår" erhåller i Augustini 
förklaringar sin utredning. Sådana bjuder han 
oss i sina Sermones LVI, LVII, LVIII och LVIX, 
som alla gå ut ifrån texten hos Matteus. Om 
lukasredaktionen säger han i Enchiridion ad Lau- 
rentium 116, att de där felande bönerna blott 



^) Det var af detta skäl, som många kyrkor — i 
österlandet efter all sannolikhet alla, i Västerlandet t. ex. 
Mailands (Ambrosius: Libri VI de sacramentis) och måhända 
också Galliens, som ju i regel rättade sig efter Österlandets 
bruk, — uppsköto undervisningen om den kristna bönen 
till efter dopet. 



87 

utgöra ett komplement till de föregående, i h vilka 
man i sak kan finna dem inneslutna. 

"Fader vår" eller — såsom Augustinus äl- 
skade att kalla den bönen — "oratio quotidiana", 
hvilket ord ledde tanken hän till den dagliga 
bönen om syndernas förlåtelse liksom den om det 
dagliga andliga brödet *), för då först fram faders- 
tanken och bjuder oss besinna, hvad Gud är, och 
hvad vi äro och böra vara i förhållande till honom 
och till hvarandra ^). Trots all olikhet, som råder 
människorna emellan här i världen, äro de inför 
honom alla lika: "Sub isto Patre fratres sunt do- 
minus et servus; sub isto Patre fratres sunt im- 
perator et miles; sub isto Patre fratres sunt dives 
et pauper". Men då vi i Herrens bön anropa 
vår Fader, tillägga vi i bestämningen "som är i 
himmelen", hvilka ord leda våra tankar hän till 
det eviga, himmelska arf, han åt oss bereder. 
Såsom Fadern lämnar han oss aldrig, utan leder 
städse våra steg fram till det eviga fadershuset. 
Så veta vi då, till hvem vi hafva att rikta vår 
bön. Må vi då ock rätt besinna, hvad vi skola 



^) Se v. Zczschwitz: System der Katechetik II, 1: 
147 f.! Oratio dominica lästes dagligen i kyrkan vid altaret, 
hvilket däremot ej var fallet med syrobolum. Jfr Sermo 
LVIII, 10. 

^) Vi följa gången i Sermo LIX. 



88 

bedja, så att vi icke genom att bedja illa kränka 
en sådan fader! 

Så är öfvergången gifven till de egentliga 
bönepunkterna. Angustini utläggning af den 
första bönen öfverensstämmer noga med den sedan 
af Luther gifna: "Nomen Dei semper est sanctum: 
quare ergo petimus ut sanctificetur, nisi ut per 
ipsum sanctificemur? Quod ergo semper sanctum 
est, ut in nobis sanctificetur oramus". Detta 
Guds namns helgande i oss begynner med dopet. 
För den döpte blir sedan denna bön en bön om 
framhärdandet uti helgelsen. 

Lika välbekant ljuder för oss luteraner hans 
utläggning af den andra bönepunkten: "Sive peta- 
mus, sive non petamus, venturum est regnum Dei. 
Quare ergo petimus, nisi ut veniat et nobis". 
Med Guds rike förstår Augustinus samfundet af 
de troende här i världen (nådens rike) och af dem, 
som i evigheten åtnjuta salighet (härlighetens rike). 
Bönen blir för oss närmast en bön därom, "ut et 
nos Deus in numero sanctorum suorum habeat". 

I den tredje bönen bedja vi om Guds viljas 
skeende med oss och i oss. Egendomliga äro 
hans utläggningar af orden "såsom i himmelen, 
så ock på jorden". I den motsatsen ser han af- 
speglad motsättningen mellan 1) änglar och män- 
niskor, 2) rättfärdiga och syndare, 3) ande och 



89 

kött och 4) kyrka och den utanför kyrkan stående 
mänskhgheten. 

Men det dagliga brödet i den fjärde bönen 
synes man i den tiden gemenhgen hafva förstått 
det eukaristiska brödet *). Detta hade väl sin 
närmaste grund däri, att dagligen före kommu- 
nionen denna bön uttalades, hvarvid idéassocia- 
tionen gaf sig själf. Medan man nu understun- 
dom utan vidare stannade vid tolkningen af det 
dagliga brödet såsom betecknande endast natt- 
vardsbrödet ^), så går Augustinus — liksom Luther 
— med sin tolkning in på det rent lekamligas 
område. Brödet är för honom inbegreppet af 
allt det, som människan till sitt jordelifs uppe- 
hälle behöfver, om han än därjämte också har 
plats! för tanken på såväl eukaristi som den dag- 
liga näring. Guds ord kan skänka. 

I den femte bönen framställes det förlåtande 
sinnet såsom en oafvislig plikt för en hvar kri- 
sten, betonas utplånandet af alla synder genom 



^) När Oratio dominica förklarades först efter dopet, 
synes man hafva begagnat den fjärde bönens ordalydelse till 
utgångspunkt för hänvisningar till eukaristiens verkningar, 
så t. ex. i Cyrilli KaTriyJ](5UQ, jLWGTayajyixaL: ZégTog åé 
ovTog o ayiog haovöiög eotlv åvrl tov enl ttjv ovoiav rrjg 
ipvyrjQ TiazaTaoGoiLisvog. Obzog b ccQTog ovt. alg xotXlav 
Xcogel, äXX'' elg nåoav oov xijv ovoTaoLv åvccöiöoTai sig 
a>g)eUav Gcof-iarog y,al ipvyr^g. 

^) t. ex. Chrysologus: Sermo LXXII. 



dopet och tecknas skillnaden mellan svårare och 
lättare synder ("crimen" och "peccatum"). Förlåtelse 
och allraosor äro för Augustinus de bönens bunds- 
förvanter, hvilka i förening med Herrens bön utplåna 
våra dagliga fel och svagheter. "Remissio peccatorum 
una est, quae semel datur in sancto baptismate; 
alia, qu8B quamdiu vivimus hic, datur in dominica 
oration e", säger han i Sermo LYIII, 5. Däremot 
förstöra hat och ofÖrsonlighet h varje frukt af 
bönen. Yi hafva, när vi stå inför Gud och bedja 
till honom, skäl att visa ett förlåtande sinne, enär 
just i sådana ögonblick den erhållna syndaförlå- 
telsen af honom för oss måste vara särskildt 
present. 

I den sjätte bönen bedja vi om nåd att ej 
mer begå någon synd. Till läran om den hos 
den döpte kvarvarande "concupiscentia" anknyter 
Augustinus en framställning af olika slags frestel- 
ser och gifver praktiska anvisningar till deras be- 
kämpande, så särskildt i Sermones LVII och 
LYIII. 

Den sjunde bönen är enligt Augustinus endast 
en annan vändning af den föregående. "A malö" 
betyder för honom från det onda. 

Till sist bjuder han en rekapitulation af huf- 
vudpunkterna i den gifna förklaringen '). Herrens 

') I den pseudoaugustinska Sermo LXIV utlägges 
äfven ordet "amen": "Amen autem in his petitionibus significat 



91 

bön är normen för alla våra böner. De tre första 
gälla äfven det eviga lifvet, medan de fyra sista 
företrädesvis syfta på våra behof i denna tillvaron. 

Med förklaringen af "Fader vår" förband man 
undervisning om bönen öfver hufvud. I Sermo 
LVT, 2 uppställer Augustinus den regeln : "Duas res, 
qui invocat, cavere debet: ne petat quod non debet, 
et ne ab illo petat a quo non debet". Redan 
orden "Fader vår", säger han, lära oss, till hvem 
vi skola bedja, och hvad vi skola bedja. Och han 
utför också tydligt sakens negativa sida: hvad vi 
icke- skola bedja om, och till hvem man icke far 
rikta sin bön. Hvarje bön måste vidare vara be- 
själad af andakt, vara en hjärtats bön, om den 
skall bära någon frukt, och Augustinus framkastar 
vid undervisningen också det spörsmålet, hvartill 
bönen tjänar, då ju dock Gud såsom den gode 
Fadern känner våra behof. "Ideo voluit ut öres, ut 
desideranti det, ne vilescat quod dederit: quia 
et ipsum desiderium ipse insinuavit", heter det i 
Sermo LVI, 3. 

Som vi hafva sett, har undervisningen af 
"competentes" — och naturligtvis ännu mindre den 
som kom "rudes" och katekumenerna i inskränkt 
mening till del — egentligen icke omfattat sakra- 



indubitanter a Domino conferri quod petitur, si ultimse 
conditionis pactum firmiter teneatur". 



92 

menten. Något hade därom meddelats i samman- 
hang med sacramentum salis ^). För öfrigt hade 
endast dopets välsignelser och ansvar samt sättet 
för förberedelsen till ett värdigt mottagande af 
detsamma framställts för "competentes''. Först de 
s. k. neofyterna ^) fingo full insikt i dessa hemligheter. 

Angående dessa neofyters undervisning om 
sakramenten har jag i de äkta augustinska skrif- 
terna påträffat följande uppgiter. 

I Augustini kyrka har hänsynen till neo- 
fyterna dikterat bruket att på påskdagen tala 
om dopet i sammanhang med den kyrkliga 
lektionen af prologen till det fjärde evangeliet ^). 
Förklaringen af denna perikop tog särskildt till 
sin uppgift att vederlägga arianismen och dess be- 
stridande af den med dopet sammanhängande på- 
nyttfödelsen i Kristus. Stundom inskränkte Augu- 
stinus festhomilien vid påsken till ett helt kort 
tal för att komma öfver till behandlingen af sakra- 
menten. Så heter det i Sermo CCXXVI: "Audistis 
praedicari Dominum Christum, quia in principio 
erat Verbum. — — Satis sint vobis pauca ista, 
quoniam et — — de sacramentis altaris hodie in- 
fantibus disputandum est". 

1) Jfr sid. 61 f. 

^) Uttrycket är hämtadt från det grekiska niysterie- 
väsendet och användes om de nyupptagna medlemmarna. 
Här således = de nydöpta. 

3) Sermones CXVIII-CXXI, CCXXV. 



93 

Före kommunionen meddelade han sina neo- 
fyter en kort undervisning om altarets sakrament. 
Redan innan dopet hade Augustinus lofvat kate- 
kumenerna en framställning af denna läropunkt: 
"Memor sum promissionis mese. Promiseram enim 
vobis, qui baptizati estis, sermonem quo expo- 
nerem mensas dominicaB sacramentum". *) 

Någon gång synes han hafva afvikit från det 
gängse bruket och redan före dopet meddelat 
undervisning om detta sakrament och de därmed 
förknippade ceremonierna. I Sermo CCXXVIII 
säger han: "Sermonem ad altare Dei debemus 
hodie infantibus de sacramento altaris. Tracta- 
vimus ad eos de sacramento symboli, quod credere 
debeant: tractavimus de sacramento orationis do- 
minicae, quomodo petant; et de sacramento fontis 
et baptismi. Omnia haec et disputata audierunt, 
et tradita perceperunt". Detta har emellertid an- 
nars icke varit allmän praxis. 

Dopets betydelse för det kristliga lifvet lades 
neofyterna på hjärtat icke blott dopdagen och den 
därpå närmast följande, utan äfven vid det till- 
fälle, när åtta dagar senare under ceremonier de 
de hvita dopdräkterna affcogos. De tal, som där- 
vid höllos, voro för öfrigt af ganska växlande 
karaktär efter de personliga förhållandena. 



) Sermo CCXXVII. 



94 

Den skrift af Augustinus^ som mest borde 
beröra detta område — Competentibus ad bap- 
tismum instructio, iibri VI — finnes tyvärr blott 
i synnerligen fragmentariskt skick *). 

Härmed torde det väsentliga af de augu- 
stinska skrifternas meddelanden angående mate- 
rialet vid den kyrkliga undervisningen vara fram- 
ställdt. Att gifva denna afdelning en bredare 
behandling kunde hafva varit frestande nog. 
Lätteligen hade den emellertid i sådant fall svällt 
ut till en teckning utaf Augustini teologi, något, 
som ju ligger utom gränserna för denna afhand- 
lings syfte. 

3. b. Bland Augustini skrifter är det sär- 
skildt den i det föregående ofta nämnda De cate- 
chizandis rudibus, som för oss utgör en värdefull 
och gifvande källa, när det gäller en undersök- 
ning af hans pedagogiska ideal i fråga om tmder- 
visningens formella sida. 

Under det att Augustinus för undervisningen 
af de i religiös och sedlig utveckling längre fram- 
skridna förordar en mera dogmatisk form ^), bör 
densamma, då den gäller nybörjare, såsom vi redan 



*) De bevarade fragmenten däraf äro sammanställda 
af Angelo Mai scriptorura. vet. tom. VII, pag. 339, och hos 
Denis, codices raanuscr. theolog. vol. II, pars III. 

^) Jfr framställningen af undervisningsmaterialet för 
"competentes", 



95 

sett, enligt hans mening hafva en historisk ka- 
raktär. Denna princip hvilar på det i våra dagar 
allmänt som riktigt erkända resonemanget, som 
synes hafva stått ganska klart för Augustinus, 
att vid undervisningen städse det empiriska mo- 
mentet bör föregå det rationella. Ett konkret 
material måste föreligga, innan man kan inlåta 
sig på de abstrakta begreppen. I öfverensstäm- 
melse härmed meddelar Augustinus i sina mönster- 
katekisationer ej sällan föreställningen före namnet, 
så t. ex. då han i den störrre beskrifver en plats 
"perpetuse beatitudinis" och först därefter tillägger: 
"Quem appellat scriptura paradisum" ^). Det är 
ett modärnt drag ibland många i hans pedagogik. 

Mera frappant än detta är emellertid ett annat, 
som särskildt i våra dagar, när den herbart- 
zillerska metodiken i pedagogikens stamort Tysk- 
land så mycket låter höra talas om sig, bör vara 
af intresse : den herhartska raden af formalstadier 
kan påvisas redan hos Augustinus ^). 

Jag förutskickar en erinran om innebörden 
i denna pedagogiska term. Med formalstadierna 
menar man den väg, som måste genomlöpas vid 



*) De catechizandis rudibus 18; jfr J. Gerdin: S. Aure- 
lius Augustinus, sid. 33. 

^) Angående formalstadierna se Karl Richter: Die 
Herbart-zillerschen formalen Stufen des Unterrichtes, och 
Theodor Wiget: Die formålen Stufen des Unterrichts! 



bearbetandet af ett visst lärostoff, likgiltigt hvilket, 
såvida stoffet ej blott mekaniskt genom minnet 
skall tillägnas, utan verka bildande. Formalsta- 
dierna hvila på psykologiens lagar fbr det sätt, 
på hvilket kunskap tillägnas och utvecklas. Där- 
vid kommer framfor allt i betraktande den psy- 
kologiska grundlagen, att all kunskap li vilar på 
åskådning och från denna uppstiger till begrepp. 
Begrepp utan åskådning äro tomma. Åskådningar 
utan begrepp äro blinda, och begrepp utan en 
mångfald i användningen äro döda och ofruktbara. 
Detta förhållande motiverar forefintligheten af tre 
moment i hvarje ändamålsenlig undervisning: ett 
empiriskt, ett rationellt och ett tekniskt '). 

Dessa moment behöfva emellertid icke nöd- 
vändigt förekomma vid hvarje särskild lektion 
utan endast i hvarje metodisk enhet, hvilken lika 
väl kan fylla flera lektioner, som den kan utgöra 
blott en del af en lektion ^). lakttages icke 
detta, blifva formalstadierna, som annars obestrid- 
ligen äro goda och värdefulla stöd for under- 
visningen — "Tragbalken des Unterrichts" — en 
tryckande tvångströja. Att understundom så 
skett, har i vissa kretsar med orätt bragt for- 
malstadierna såsom sådana i misskredit. 



*) Delvis i anslutning till handskrifna anteckningar 
från d. v. lektor B. J:n Bergqvists föreläsningar vid den 
teoretiska profårskursen i Lund vårterminen 1898. 

2) T. Wiget, o. a. a., sid. 83 f. 



97 

Såsom den egentliga formen for den historiska 
kristendomsundervisningen angifver Augustinus i 
bemälda skrift De catechizandis rudibus "narratio", 
som till fullo motsvarar, hvad i den modärna pedago- 
gikens formalstadier plägar benämnas det berät- 
tande momentet i framställningen, i "Darbietung", 
for att nu bruka den gängse tyska terminologien. 
Men innan han öfvergår till detta undervisningens 
hufvudmoment, kunna vi i hans större mönster- 
katekisation formärka en inledning, som just till- 
fredsställer de kraf, man gemenligen ställer på en 
psykologiskt bestämd förberedelse till en metodisk 
enhet, sådan som nämnda katekisation kan sägas 
erbjuda. Han börjar med frågor, som hafva till 
syfte att försätta lärjungens tankelif in i den krets, 
inom h vilken arbetet närmast skall taga sin bör- 
jan, frågor, som skola kalla till medvetande och 
for lärjungen göra presenta de föreställningar och 
känslor, som motivera hans önskan att taga del i 
undervisningen. Han anknyter därvid sin framställ- 
ning till de människan medfödda praktiska och 
teoretiska idéerna om saligheten såsom något efter- 
sträfvansvärdt och om det eviga såsom något 
högre än det timliga 0. Och när läraren så fått 
fram det åsyftade och vanliga svaret, att personen 
i fråga önskar att blifva kristen for att få del 

*) Jfr sid. 36. 



af den saliga" hvila", på h vilken den kristne hoppas, 
griper han om denna tanke och leder talet in på 
Guds hvila, som i skapelseberättelsen omtalas. 
Härmed är en naturlig öfvergång gifven till den 
egentliga "narratio" den historiska framställningen, 
som just begynner med världsskapelsen. Erhåller 
läraren ett annat svar på sin nämnda fråga, 
utgår han från detta och leder sig på olika vägar 
— allt efter svarets beskaffenhet — fram till 
samma punkt: den saliga hvilan i Gud. 

Men före detta införande i vederbörlig tanke- 
krets hör till en psykologiskt mönstergill förbere- 
delse gärna en direkt saklig "Zielangabe" O, ett 
kort angifvande vid begynnelsen af hvarje meto- 
disk enhet af det ämne, som vid undervisningen 
skall behandlas. Detta moment möter oss tydligt 
framför allt i Augustini Sermones de oratione 
dominica. Med utgångspunkt i ett kändt begrepp 
ger han den behöfliga väntföreställningen genom 
en sådan "Zielangabe": "Reddidistis quid creditis, 
audite quid oretis" ^). 

Hufvudformen för framställningen af det nya 
lärostoffet vid undervisningen betecknar Augusti- 
nus, som redan är nämndt, med ordet '^narratio'^ , 



1) J. Nieden: Allgemeine Pädagogik auf psycholo- 
gischer Grundlage: 178 (zweiter Aufl.). 

2) Sermo LIX; jfr Sermoues LVII, LVIII. 



99 

Af en god "narratio" fordrar han i sin kristen- 
domsmetodik först och främst, att den skall vara 
^'plend^^ d. v. s. erbjuda en relativt fullständig 
bild af hvad den har att framställa. Då det här 
gäller framställningen af den heliga historien, kan 
denna fordran enligt hans egen tankegång uttryc- 
kas så: "narratio" skall omfatta hela uppenbarelse- 
historien från världsskapelsen intill närvarande tid, 
ej gå förbi någon tidsepok eller godtyckligt rycka 
något i sär ur det helas sammanhang och för 
sig framställa en enskild del eller händelse. Men 
Augustinus bemöter också strax det nära till hands 
liggande missförståndet af ett så formulerad t kraf, 
att han skulle önska en i detalj fullständig histo- 
ria vid denna undervisning föredragen. Icke så. 
Utan ur h varje skede i den heliga historien skola 
några af de mest tilldragande punkterna, som 
tillika sammanträffa med vändpunkterna i histo- 
rien, framdragas och kring dem allt det öfriga 
materialet "summatim generatimque" ordnas. Dessa 
hufvudpunkter få ej alltför magert och abstrakt 
behandlas. Tvärt om bör läraren vid dem dröja, 
för lärjungen därvid upprulla taflor och tidsbilder 
och i öfrigt öfver dem utbreda sig så mycket, 
som tiden kan medgifva. De detaljer, som ligga 
emellan dessa hufvudpunkter, skola blott med 
några ord, såsom belysande sammanhanget, däri 
inflätas. Därigenom vinnes den fördelen, att just 



100 

hufvudmomenteii bestämdt träda i förgrunden 
framför allt det öfriga af underordnad vikt, och 
att lärjungens minne ej betungas med onödig 
barlast. Hur han tänkt sig dessa principer genom- 
förda, hafva vi redan sett af hans större mönster- 
katekisation. 

Såsom synes, framställer Augustinus här 
grundsatser, som sedan dess blott alltför ofta fått 
falla i glömska, men som nu i den modärna peda- 
gogiken åter kommit till sin rätt och med efter- 
tryck blifvit häfdade. Mig faller härvid särskildt 
i tankarna Hans Larssons lilla intressanta uppsats 
"Om det episka i svenska historien", där det bland 
annat heter: "Man skall ställa sig på afstånd från 
ett tidehvarfs särskilda händelser, icke låta upp- 
märksamheten uteslutande upptagas af en eller 
annan episod, som trängt sig mera i förgrunden. 
Man skall då kunna förnimma det liksom mera 

aflägsna bruset af de många små händelserna . 

Och man skall slutligen finna dessa många smälta 
samman till en enda stor händelse: sekularhän- 
delsen. Den innesluter det, som hela folket under 
tidehvarfvet i fråga upplefde gemensamt" *). 

Det andra krafvet, som Augustinus ställer 
på en god narratio, är, att den skall vara "jö^r- 
fecta'\, d. v. s. fullständigt genomförd, så att det 



^) Hans Larsson: Studier och meditationer, sid. 96. 



101 

inre sammanhanget mellan grund och följd samt 
syftemål ("caussas rationesque") vid undervisningen 
ständigt påvisas. 

Härmed sammanhänger den af Augustinus 
klart insedda nödvändigheten af en riktig disposition 
i undervisningen. Är en sådan därvid genom- 
förd, skola framställningens delar och underafdel- 
ningar stycke efter stycke i logisk följd sluta sig till 
hvarandra och alltsamman framstå såsom ett 
fulländadt och afrundadt helt. 

Försummas en sådan behandHng af den heliga 
historien, blir hela undervisningen utan åsyfbadt 
gagn och leder blott till underhållande af en tom 
känslosamhet eller en rent af fördärflig nyfikenhet. 

Formalistiska och spekulativa konstruktioner 
för att uppvisa ett sådant sammanhang på den 
historiska sanningens bekostnad vill dock Augu- 
stinus bestämdt hafva undanröjda. Den verkliga, 
naturliga grunden till en historisk tilldragelse är 
i sig fullkomligt tillräcklig för en riktig värdering 
utaf och kunskap om den ifrågavarande företeelsen 
i dess historiska sammanhang. 

Som den drifvande kraften till och den röda 
tråden uti alla tilldragelser i den heliga historien 
skall Guds kärlek framhållas och allt däri till sist 
uppsamla sig i en punkt: Kristus och hans verk, 
gudsriket. I Augustinus har här hela den gamla 
tidens pedagogik firat en triumf, hvars värde blott 

7 



102 

blifvit mer ocli mer klart insedt, ju längre tiden 
och utvecklingen fortskridit. Lämpligheten att 
betrakta den heliga historien under synpunkten 
af denna ena grundtanke, har först i senare tider 
blifvit till fullo uppskattad och i praxis mera 
allmänt pröfvad. Är denna synpunkt gifven, 
är också gången af "narratio" själffallen. Den rör 
sig mellan de båda polerna världsskapelsen och 
kyrkostiftelsen — Faderns och Andens verk — 
som båda referera sig till Sonens: gudsrikesidéens 
förverkligande. Trappstegen däremellan äro med 
detsamma också nödvändigtvis bestämda. 

Ett intressant metodiskt observandum är 
jämväl den plats, Augustinus i båda sina mönster- 
katekisationer anvisar behandlingen af trinitets- 
läran. I motsats mot de Apostoliska konstitu- 
tionerna, som börja med framställningen af denna, 
gömmer Augustinus, som vi 'redan sett, densamma 
till sist och ger den alltså plats efter den historiska 
redogörelsen för de verk, som äro knutna vid de 
olika gudomspersonerna. Närmare utförd blir 
denna punkt först för "cömpetentes". Denna an- 
ordning, som hvilar på den utan gensägelse riktiga 
och psykologiskt grundade tankegången, att, "lik- 
som den bästa vägen till kännedom om en person 
i allmänhet går genom personens ord och hand- 
lingar, — — — kännedomen om Guds uppen- 



103 

barelse i hans ord och kärl eksgärnin gar" bäst 
"banar väg för kännedom om Gud och hans väsen" '), 
är också iakttagen i åtskilliga af våra allra nyaste 
alster på det dogmatiska området, liksom för öfrigt 
redan i valdensernas och de böhmiska brödernas 
katekeser. 

Vid behandlingen af hvarje sådant "trappsteg" 
måste den principen vara den förhärskande, att 
man öfverallt har att söka uppvisa, i hvilken grad 
på ifrågavarande punkt det afsedda frälsnings- 
historiska slutmålet, åt hvilket allt pekar hän, 
blifvit uppnådt. I enlighet härmed låter Augu- 
stinus, som vi redan sett, på hvarje hufvudsta- 
dium af Guds rikes utveckling i det gamla testa- 
mentet perspektivet af denna utvecklings slutmål 
allt klarare framträda. Den historiska framställ- 
ningen får i följd häraf såsom "perfecta" i väsent- 
lig mån en typisk, allegorisk karaktär ^). 

Augustinus har med detta tillvägagångssätt 
— ett uttryck för hans grundåskådning af skriften : 
"In veteri testamento est occultatio novi, in novo 
testamento est manifestatio veteris" ^) — äfven 
haft den afsikt, han angifver i nyss citerade ar- 
bete, kap. 9. Han säger här, att erfarenheten 

^) O. Ahnfelt och B. J:son Bergqvist; Den kristna 
tros- och sedeläran, förordet. 
=») Jfr sid. 51 ff. 
^) De cat. rud. 4, 



104 

gifvit vid handen, att det, som alltför påtagligt 
och utan omsvep framställes, ofta förfelar att göra 
djupare intryck, medan däremot en allegori, som 
uppställer sig som ett problem att lösas, just där- 
igenom är ägnad att väcka intresse och sporra 
till eftertanke. 

Yid hela denna undervisning är det af vikt 
att låta historien framstå så personlig som möjligt, 
så att man förmår till en lefvande, personlig orga- 
nism gestalta det annars för lärjungarne döda 
historiska materialet. Augustinus förordar af det 
skälet den metoden att sätta den historiska före- 
teelse, som skall behandlas, i den belysning, som 
en teckning af dess märkligaste personligheter kan 
gifva. Särskildt rekommenderar han detta till- 
vägagångssätt vid behandhngen af de kätterska 
strömningarna inom kyrkan och reaktionerna emot 
dem *). Frälsningshistorien är af honom i hans 
större mönster katekisation grupperad kring vissa 
"sekular händelser" ^). Sekularhändelserna uppbäras 
af "sekulargestalter". Namnen Adam, Noah, Abra- 
ham, Mose, David, Jeremias o. s. v. beteckna bärare 
af sina tidehvarfs idéer i människosläktets fräls- 
ningshistoria. 

Augustinus har vid denna "narratio" i sina 
båda mönsterkatekisationer, hvilka, som sagdt, äro 

*) De cat. rud. 8. 
=») Jfr. sid. 100, 



105 

afsedda för "rudes" eller nybörjare, användt den 
analytiska undervisningsmetoden, d. v. s. han går 
från det konkreta till det abstrakta, från de en- 
skilda historiska händelserna till idéerna. På mot- 
satt sätt går han till väga, då det gäller de längre 
korana, såsom vi kunna se exempelvis i hans dog- 
matiska katekisationer vid dopsymbolens öfver- 
lämnande samt öfver Herrens bön. Metoden här 
är den syntetiska. Han söker genom ett isär- 
läggande och en utredning af ett i spetsen satt text- 
ord steg för steg leda sina lärjungar till en all- 
sidig och koncis uppfattning af dess innebörd 0. 
Härmed torde det hufvudsakliga vara angifvet 
utaf hvad som kan vara att säga om denna "narratio", 
den augustinska formen för "Darbietung des Neuen" 
vid undervisningen. Men ej blott förberedelse- 
och framställningsmomenten möta oss i hans plan 
för en mönstergill lektion eller rättare metodisk 
enhet. Äfven rudimenterna till den återstående 
serien af formalstadier kunna hos honom, mer eller 
mindre bestämdt angifna, påvisas. Naturligtvis 
kan här ej vara tal om en klart formulerad eller 
ens fullt medveten teori. Men den omständig- 
heten, att Augustinus, ledd af sin fina psyko- 



*) De båda uttrycken analytisk och syntetisk^ som 
i pedagogiken vållat så mycken förvirring (se Nieden, o. a. a., 
sid. 158!) äro här, såsom synes, brukade i sin inom såväl 
filosofien som pedagogiken vanligaste betydelse. 



106 

logiska instinkt, dock faktiskt for undervisningen 
anvisat en väg, som genomlöper just dessa mång- 
omordade stadier, torde, redan den, erbjuda intresse. 
Att Augustinus som grundform för framställ- 
ningen kan angifva ensamt det föredragande talet, 
finner sin förklaring i de förhållanden, under h vilka 
den kristendomsundervisning, hvarom det gäller, 
meddelades. De lärjungar, för hvilka den var af- 
sedd, voro i allmänhet fullt utvecklade, ej alltför 
obildade och endels lärda personer 0. På deras ut- 
vecklingsstadium var det därför att förvänta, att 
de utan vidare i normala fall skulle kunna till- 
godogöra sig en undervisning af detta slag. Ett 
annat blir förhållandet, så snart det är fråga om 
att undervisa ännu outvecklade lärjungar, hvilka 
vanligtvis icke äga förutsättningarna för att med 
intresse i längden kunna följa eller åtminstone 
draga fördel af en blott akroamatisk framställning. 
Emellertid talar äfven Augustinus om fall, då "nar- 
ratio" icke gör till fyllest vid undervisningen, och 
då därför äfven andra former för densamma måste 
anlitas. Ett sådant fall är det, som omnämnes i De 
catechizandis rudibus, kap. 13, där lärjungarne sägas 
af en eller annan orsak stundom icke kunna till- 
godogöra sig den berättande framställningen, utan 
däraf lämnas oberörda: "Cum moveri non videmus 
audientem". Vi hafva sålunda här i viss mening 

1) De cat. rud. 8, 9, 16. 



107 

ett analogon till de förhållanden, under hvilka nu- 
tidens skolor med sina ännu fysiskt och psykiskt 
ej fullt utvecklade disciplar gemenligen arbeta. 

För ifrågavarande fall gifver Augustinus det 
goda pedagogiska rådet att först från lärjungen 
söka aflägsna alla anledningar till fruktan, som 
möjligen kunna binda och verka förlamande på 
hans föres fcällningslif. Detta sker bäst genom 
vänligt och förtroendeingifvande tilltal. Sedan 
läraren sålunda tillsett, att detta hinder för under- 
visningens tillgodogörande blifvit undanröjdt, låter 
Augustinus honom fortsätta lektionen på en väg, 
som så nära, som gärna är möjligt, följer den her- 
bartska pedagogikens formalstadier. 

'^ Inierrogatione qumrendum utrum intelHgat", 
så angifver Augustinus nästa moment i under- 
visningen. Lärare Q skall genom förklarande frågor 
förvissa sig om att lärjungen rätt uppfattat det 
framställda. 

Vi vilja i detta sammanhang betrakta Augu- 
stini ställning till den erotematiska läroformen *). 

Såsom ofvan är sagdt, ansåg han som det 
ideala och normala, att undervisningen skulle med- 
delas i det sammanhängande föredragets, i akroa- 
matisk form, och vi erinra oss, att denna regel 



*) Angående den psykologiska akt, som frågan fram- 
kallar, se sid. 33! 



108 

"Interrogatione quaerendum" for Augustinus har 
giltighet endast i undantagsfall af t. ex. den art, 
som i mera nämnda kap. 13 af De catechizandis 
rudibus omhandlas. Blott på ett par ställen i 
denna skrift tillråder Augustinus ett begagnande 
af frågan. I flera af hans arbeten möta vi dock 
den ero tematiska läroformen genomförd ^). Så i 
De musica och De magistro, medan han i De 
quantitate animce och skenbart äfven i sina kate- 
ketiska behandlingar såväl af dopsymbolen som af 
Herrens bön förbinder den akroamatiska och ero- 
tematiska framställningsformen. I sistnämnda af- 
delning af skrifter, där frågor ganska talrikt före- 
komma, torde de böra anses vara af uteslutande 
retorisk karaktär *). 

Som generell sats torde därför kunna fastslås, 
att Augustinus i fråga om religionsund er viming en 
endast undantagsvis lämnat plats åt en verklig 
användning af den frågande läroformen. Och 
grunden härtill är förnämligast att söka i den 
omständigheten, att han hos de lärjungar, om 
h vilka det var fråga, alltid kunnat förutsätta den 
fullvuxnes utvecklingsstadium^ för hvilket den 
akroamatiska framställningsformen obestridligen 



*) Jfr J. Ger din, o. a. a., sid. 37. 

^) Jfr von Zezschwitz' anmärkningar till De cat. rud. 



109 

bäst lämpar sig, och på hvilket denna blott i 
vissa undantagsfall med den erotematiska behöfver 
kompletteras. 

Utom de nämnda retoriska frågorna, hvilka 
vi talrikast påträffa i de nämnda katekisationerna 
öfver dopsjmbolen och "Fader vår", och som ofta 
hafva formen af verkliga frågor, finna vi hos 
Augustinus äfven konfessions frågor. Dessa voro 
"ja- och nejfrågor", d. v. s. kräfde ett enkelt 
jakande eller nekande svar. De framställdes af 
läraren efter katekisationens slut till lärj ungarne 
och erinrade både till form och syfte om frågorna 
i vår konfirmationsritual. I De catechizandis rudi- 
bus meddelar Augustinus i indirekt formulering 
en sådan fråga: "His dictis, interrogandus est an 
haec credat, atque observare desideret" ^). Dessa 
frågor med sina ja- och nejsvar tillhörde det för- 
beredande stadiet, då "rudes" upptogos i katekume- 
nernas krets. Vid den egentliga dopförberedelsen 
åter växa dessa svar ut till mer eller mindre ut- 
förliga och själfständiga bekännelser. 

Ett annat slags frågor, som vi påträffa hos 
Augustinus, äro de, som man lämpligen skulle 



*) De cat. rud. 26; jfr den svenska kyrkans gällande 
konfirmationsritual med frågorna: "Tron I på Gud Fader?" 
o. s. v. samt "Är det edert allvarliga uppsåt att i kraft af 
döpelsens nåd förblifva fasta i denna tro?" o. s. v. 



110 

kunna kalla kasuistiski-diagnostiaka. Dessa hade 
till syfte att utforska det religiösa tillståndet hos 
lärjungen: "In quo statu animi sit, vel quibus 
caussis commotus ad suscipiendam religionem ve- 
nerit" '). 

I det föregående ^) äro redan omtalade frågor, 
som med hänsyn till sitt ändamål kunna beteck- 
nas som introduktions- och orienterings frågor. De 
utgjorde en förberedelse och naturlig öfvergång 
till själfva lektionen: "XTt ex eo quod responderit 
ducamus sermonis exordium" ^). Ej sällan komma 
dessa sistnämnda frågor att på samma gång blifva 
kasuistiskt-diagnostiska, så t. ex. i inledningen till 
den större mönster katekisationen *). 

Det ställe — De catechizandis rudibus, kap. 
13: "Interrogatione qu83rendum, utrum intelligat" 
— som jag tagit till utgångspunkt för min be- 
handling af frågan om Augustini ställning till 
den erotematiska läroformen, talar om explikations- 
och deklarations frågor. Genom dessa och de svar, 
de framkalla, skall läraren göra sig förvissad om 
att hvad han framställt blifvit rätt uppfattadt och, 
om så icke skulle vara förhållandet, utreda och 



^) De cat. rud. 5. 

2) Se sid. 97! 

^) De cat. rud. 5. 

*) De cat, rud. 16. 



111 

förklara, hvad som blifvit missförstådt. I De 
magistro ger Augustinus exempel på sin egen 
glänsande förmåga af sokratisk majevtik. 

Icke heller lärjungen var enligt de augustin- 
ska undervisningsprinciperna helt utestängd ifrån 
att göra frågor. Dock var på det lägre stadiet, 
d. v. s. vid undervisningen af dem, som skulle 
upptagas bland katekumenerna, liksom i de pjta- 
goreiska skolorna, denna rätt inskränkt till de fall, 
då det af läraren framställda i ett eller annat af- 
seende synts lärjungen betänkligt och därför äg- 
nadt att uppväcka motsägelse: "Si quid ei C(jntra- 
dicendum videtur, libere proferat" ^). Lärjungen 
hade således att öfver hufvud spela en passiv, 
åhörande roll. Blott i de anförda undantagsfallen 
inträdde ett annat förhållande. 

Detta om Augustini ställning till den frågande 
läroformen. 

Vi återgå till skärskådande af de spår till 
forma Istadier hos Augustinus, h vilkas förekomst 
allaredan blifvit antydd. 

Efter framställningsstadiet med dess narratio 
och förklarande inierrogatio följer enligt formål- 
stadiernas psykologiskt motiverade ordning ett 
bearbetningsmoment med sina delar association och 
system, det sistnämnda bestående af utveckling och 
sammanfattning. 

1) De cat. rud. 13. 



112 

"Quaerendum etiam de illo, utrum lisec ali- 
quando jam audierit", fortsätter Augustinus på 
vårt kardinalställe. Associationsmomentet är sålunda 
här obestridligen antydt. Emellertid gifver sam- 
manhanget vid handen, att detta Augustini spör- 
jande efter förut befintliga föreställningar, som 
just är det utmärkande för associationen — "zu 
diesem Zwecke sind zunächst die gewonnenen 
Yorstellungen und Vorstellungsreihen sowohl unter 
sich, als auch mit and er en Vorstellungen aus den 
ätteren Gedant<enkreisen der Schiiler zusammen- 
zustellen und zu ver sch mel zen" ^) — till sin vä- 
sentliga del blott har till syfte, att läraren må 
kunna undvika för lärjungen tröttande upprep- 
ningar af det, som förut är honom väl bekant 
och alltför ofta hördt ("nota et pervulgata"), och 
som därför kan vara ägnadt att slappa hans 
intresse. Om också Augustinus således synes 
underskatta värdet af associationsmomentet i följd 
af ett ensidigt betraktande af de faror och olägen- 
heter, ett återupptagande af gamla föreställningar 
verkligen kan medföra, om ej försiktighet och 
måtta få reglera dess användning, så visar 
han sig dock genom denna antydning hafva 



*) K. Richter, o. a. a., sid. 27. Kursiveringen gjord 
af mig. 



113 

haft en känsla utaf att ett dylikt moment på denna 
pnnkt i lektionen är psykologiskt motiveradt. 

Mera afgjordt positiv är Augustinus i sin 
fordran på bearbetningsmomentets andra del, 
systemet med dess utveckling och samman/ aitniny. 

"Es muss", som Nieden om detta stadium 
säger *), "noch manches Unklare er klart, erläu- 
tert werden", för att det hela skall kunna bringas 
till ett ordnadt system. Augustinus talar också 
härom med all önskvärd tydlighet. Alltefter be- 
skaffenheten af de svar, som på de förut fram- 
ställda frågorna afgifvits, har läraren att lämpa 
denna "Erklärung", "Brläuterung", på samma gång 
han ock, om så skulle visa sig behöfligt, har att 
tillbakavisa och beriktiga de falska föreställningar, 
som hos lärjungen hafva uppstått: "Agendum pro 
ejus responsione, ut aut planius et enodatius lo- 
quamur, aut opinionem contrariam refellamus". 

Men ej nog härmed. Under den förutsätt- 
ning, att sådan oklarhet och falska föreställningar 
ej lägga hinder i vägen för lektionens vidare fram- 
skridande, och då en ytterligare utveckling ej mer 
är af nöden, skall läraren göra en samman- 
fattning af det, som han framställt: "Qua3 illi nota 
sunt non explicemus latins, sed breviter compli- 
cemus". Augustinus synes dock vilja sätta detta 



^) J. Nieden, o. a. a., sid. 164. 



114 

sammanfattande moment som ett alternativ till 
det utvecklande ("aut — aut''). Detta sålunda 
sammanfattade bör nu bringas till en fast form 
och bestyrkas genom lämpliga ur skriften hämtade 
ställen, som dessutom skola vara så valda., att de 
kunna intressera lärjungen: "Bligamusque aliqua 
ex his qua3 mystice dicta sunt in sanctis libris''. 

Ett sammanfattningsmoment påträffa vi hos 
Augustinus äfven i hans katekisationer, således 
jämväl utanför det undantagsfall, som i De cate- 
chizandis rudibus, kap. 13 närmast är åsyftadt. 
Påvisad är redan i det föregående *) den samman- 
fattande öfversikt af perioderna i den gammal- 
testamentliga frälsningshistorien, som Augustinus 
i sin större mönsterkatekisation låter följa på den 
fortlöpande historiska framställningen. Och äfven 
i sina öfriga katekisationer, särskildt tydligt i Ser- 
mones de oratione dominica, låter han detta sam- 
manfattningsmoment komma till sin rätt. 

Om lärjungen emellertid visar sig trög och ej 
kunnat tillgodogöra sig, hvad som vid undervis- 
ningen hittills bjudits och bearbetats, följer till 
sist ett tekniskt moment^ ett inpräglande ("inculcatio") 
af de punkter, "qua3 maxime necessaria sunt". Detta 
inpräglande skall vara förbundet med ett paräne- 
tiskt element, Paränesen är för Augustinus det 



^) Se sid. 54! 



115 

naturliga och vanliga slutet på en lektion. 
Såväl hans större som hans mindre mönsterkate- 
kisation afslutas med en parän etisk epilog, liksom 
också flertalet af hans katekisationer öfver dop- 
symbolen och Herrens bön erbjuda exhortatio som 
afslutning antingen i direkt eller indirekt form. 
I schemat för en lektion under normala och 
ideala förhållanden tänker sig Augustinus således 
följande moment böra ingå: 

1) förberedelse; 

2) framställning af lärostoffet under form af 
"narratio"; 

3) sammanfattning; 

4) paränetisk afslutning. 

Under den förutsättning, att lärjungen icke 
kan tillgodogöra sig en sådan undervisning, vidgas 
serien till följande moment: 

1) förberedelse; 

2) framställning af lärostoffet under form af 

a) narratio, 

b) interrogatio ; 

3) bearbetning, hvartill höra: 

a) associatio (blott antydd), 

b) explicatio och (alternativt) 

c) complicatio (med passande skriftspråk 
såsom kortfattade, fasta uttryck för de begrepp, 
undervisningen af kastat); 



116 

4) befästande genom 

a) inculcatio, 

b) paränes ^). 

Det är intressant att se, hurusom Augustinus, 
ledd endast af sin psykologiska instinkt, på detta 



^) För jämförelsens skull meddelas här några af de i 
pedagogikens historia framkomna schemata öfver formål- 
stadier i en metodisk enhet. Åt ett fixerande af vissa 
bestämda moment vid undervisningen peka Aristoteles' tre 
KUQia: aLod^rjOig, vovg och oge^ig. — Aristotelesforskaren 
Boéthius (* mellan 470 och 475) skiljer, om antagandet, att 
skriften De disciplina scholarium härrör från honom, är 
riktigt, mellan 1) inhämtaindet, 2) begripandet af det inhämtade 
och 3) förmåga att uttrycka^ hvad man begripit. — Bland 
humanisterna fanns ett ordspråk, i hvilket läraredygderna 
sammanfattas i de tre punkterna: 1) multa rogare^ 
2) rogata tenere, 3) retenta docere. — Humanisten Ma- 
pheus Vegius talar i sitt pedagogiska arbete De educatione 
liberorum et claris eorum moribus om 1) framställning, 
2) bearbetning och 3) inöfning af undervisningsmaterialet. 

— Luther fordrar af en ändamålsenlig undervisning 1) ett 
empiriskt moment: utanläsning^ 2) ett rationellt: förklaring 
och 3) ett tekniskt: användning. — En af Ratichius' samtida 
och vänner, Helvicus, bestämmer undervisningskonsten såsom 
en "ars 1) representandi aliquid intellectui, ut facilius id 
2) reprehendat et firmius 3) retineat^. — Comenius skiljer 
mellan 1) das Verstehen, 2) das Merken och 3) daa Uben. 

— Francke skrifver om religionsundervisningen i de tyska 
skolorna: "DerMethodus im Catechismo besteht 1) in recitatione, 
2) in explicatione, 3) in applicatione^. — Psykologisk moti- 
vering af formalstadierna möter oss först hos Herbart. Han 
uppställer följande fyra: 1) Klarheit, 2) Assoziation, 3) System, 
4) Methode. — Hans lärjunge ZilUr utbildar systemet och 



117 

sätt åtminstone antydningsvis framställt som kraf 
på en ändamålsenlig undervisning just, snart 
sagdt, in i detalj detsamma, som först den nyaste 
tidens pedagoger af facket med ett drygt arbete 
på pedagogikens och psykologiens område framför 
sig, af hvilket de därför kunnat betjäna sig, fullt 



insätter före Herbarts första stadium ett moment, hvilket han 
kallar Änalyse, som har till uppgift att anknyta framställ- 
ningen till redan befintliga föreställningar. — Dörpfeld har 
utbytt Herbarts terminologi mot en annan. Sålunda använ- 
der han uttrycken 1) Anschauung i stället för Klarheit, 

2) Vergleichung i stället för Assoziation, 3) Zusamiinanfas- 
sung i stället för System och 4) Anwendung i stället för 
Methode. Vergleichung och Zusammanfassung underordnas 
begreppet Denken. — Nieden upptager följande stadier: 
1) Vorbereitung (Analyse), 2) Darbietung des Neuen (Syntese), 

3) Verknupfung (Assoziation), 4) Zusammenfassung (System), 
5) Anwendung (Methode). — Willmanns schema är i hufvud- 
sak det, som följts af rektor B. J. Bergqvist uti hans i 
särtryck utgifna öfversikt af den naturenliga undervisningens 
formella moment. Denna öfversikt innehåller väsentligen 
följande: 1) empiriskt momenty hvarvid läraren har att med 
afseende på lärostoffet a) förbereda, b) framställa (förevisa 
eller berätta eller beskrifva eller förelägga text), lärjungen 
åter att tillägna sig detsamma (reproduktion af det 
gamla, åskådning och association af det nya); 2) rationeUt 
moment, hvarvid läraren har att c) bearbeta (förklara eller 
utveckla), lärjungen att förstå (jämförelse, generalisation, 
system); 3) tekniskt moment, hvarvid läraren skall d) befästa 
(inprägla eller inöfva), lärjungen behärska (minne, vana, fär- 
dighet) lärostoffet. — Såsom synes, står Augustini pedago- 
giska schema påfallande nära de två sist anförda. 

8 



118 

medvetet och på fasta psykologiska grunder vetat 
häfda. Hvad en Herbart, en Ziller, en Willmann fullt 
klart formulerat, det har i själfva verket redan 
Augustinus känt och äfven rätt tydligt angifvit 
såsom den väg, undervisningen har att genom- 
löpa. Det är blott ett nytt bevis for sanningen 
utaf den af formalstadiernas anhängare ofta utta- 
lade satsen, att en tillfredsställande undervisning 
alltid i hufvudsak måste komma att tillryggalägga 
dessa stadier, äfven om undervisaren själf icke är 
fullt medveten om de psykologiska motiven härtill. 

4. Material äfven till en framställning af 
Augustini behandling af frågan om undervisning- 
ens subjekt, läraren, gifver oss framför allt hans 
skrift De catechizandis rudibuSj i hvilken lämnas 
en ingående och värdefull teckning af de kraf, som 
böra ställas på en kateket, om han med framgång 
skall kunna utöfva sitt maktpåliggande värf. 

Kateketens första plikt var att undersöka de 
motiv, som kunnat föranleda dem, som anmält sig 
till deltagande i den förberedande katekumen- 
undervisningen, till detta steg. Detta kunde ske 
antingen genom att spörja de fränder eller vänner 
till lärjungarne, som vid anmälningen merendels 
voro tillstädes, eller också genom att personligen 
undersöka deras själstillstånd ^). Uppgaf någon 



') Jfr sid. 110. 



lid 

ovärdiga eller omoraliska motiv, skulle kateketen 
med mildhet och vänlighet tillrättavisa honom och 
kort och öfvertygande samt med den hänförelse, 
hvaraf han var mäktig, ställa honom för ögonen 
kristendomens allvarliga och sanna mål. För öfrigt 
borde han ej längre, än nödvändigt var, uppehålla 
sig med resonemang öfver dessa motiv, utan så 
snart som möjligt öfvergå till själfva undervis- 
ningen såsom mera positivt gifvande. 

Augustinus har här ^) träffat en af hjärt- 
punkterna i all kristendomsundervisning, då han 
angifver såsom kateketens främsta plikt, att han 
skall göra sig förtrogen med sina lärjungars reli- 
giösa lif. Sker icke detta, ligger det i sakens 
natur, att undervisningen, som ju har till syfte icke 
i första hand bibringande af ett större eller mindre 
kvantum kunskapsmaterial, utan ett uppbyggande 
af en religiös och sedlig karaktär, måste blifva 
såsom ett famlande i mörkret. 

I sammanhang med Augustini kraf på en 
planlagd undervisning ("narratio plena et perfecta") 
framträder den fordran på läraren, att han själf 
skall fullkomligt behärska det, som han skall med- 
dela andra. Är detta förhållandet, skall han — 
och vi erinra oss, att Augustinus här i De catechi- 
zandis rudibus alltjämt sysselsätter sig med kristen- 



^) De cat. rud. 5. 



120 



domsundervisningen — äfven så utdela trons och 
sanningens skatter, att de verkligen sjnas vara 
en Guds egendom, utan egenkärlek ock själfbe- 
låtenhet. 

Läraren måste vidare vara fullt på det klara 
med undervisningens principer och metod. Men ej 
nog härmed. Han måste också — och detta är 
för Augustinus med rätta en hufvudsak — själf 
vara en sedligt upphöjd karaktär, 1 sina Confes- 
siones har han, såsom vi redan sett, med drag ur 
sitt eget lifs historia tecknat vådorna af en upp- 
fostran, ledd af moraliskt likgiltiga eller underhaltiga 
personer. 

Skall lärarens arbete krönas med framgång, 
måste ett lefvande intresse för kallet drifva ver- 
ket. Och enär kateketen är förvaltare och utde- 
lare af den gudomliga uppenbarelsesanningens 
rika skatt, skall han inför sina lärjungar städse 
uppträda med vartn hänförelse och värdigt, men 
gladt lugn, Hans valspråk bör vara de paulinska 
orden: "Hilarem enim datorem diligit Deus" *) ^). 
Vid denna sistnämnda egenskap hos läraren läg- 
ger Augustinus synnerlig vikt. ''Gaudens quisque 
catechizet" ^) — - så angifver också von Zezschwitz 



1) 2 Kör. 9, 7. 

2) De cat. rud. 10. 

3) De cat. rud. 2. 



121 

med hans egna ord den metod, Augustinus an- 
befaller åt kateketen "nach geistiger Seite" 0. 

En mängd olikartade omständigheter hota 
dock alltför ofta att betaga läraren den glada 
sinnesstämning, '^hilaritm^^, som för honom alltid 
är nödvändig. Vidlyftigt och med en förvånande 
psykologisk skarpblick behandlar Augustinus i 
nämnda skrift de nödiga betingelserna och störande 
hindren för denna "hilaritas". 

Deogratias hade beklagat sig öfver att han 
själf plägade vara missnöjd med sina kateketiska 
föredrag och att denna känsla ingaf honom leda 
vid hela undervisningen. Augustinus bekänner, 
att han ofta själf fått samma intryck under sin 
verksamhet som kateket. Han förklarar det an- 
tydda förhållandet delvis därmed, att språket blott 
ofullkomligt och otillfredsställande mäktar tolka 
de religiösa tankarna och känslorna. "Quod ubi 
minus quam mihi notus est evaluero^ contristor 
linguam meam cordi meo non potuisse suffi- 
cere. Totum enim quod intelhgo, volo ut qui 
me audit intelligat; et sen tio me non ita loqui, 
ut hoc efFiciam" ^). Tankarna löpa snabbare 
än orden, och medan man sysslar med att i 
ord kläda den ena tanken, har redan den 
andra fallit i glömska. Så sker det, att hvad 

*) von Zezschwitz' anmärkningar till De cat. rud. 
2) De cat. rud. 2. 



122 

läraren framställer stundom i mycket skiljer sig 
ifrån hvad ban tänkt och yelat säga. När han 
nu i sitt nit om lärjungarnes välfärd vill bemöda 
sig om att på möjligast noggranna sätt återgifva, 
hvad som står för hans själ, men förmärker, att 
det ej rätt lyckas honom, gripes han af misstäm- 
ning: "Atque ex ipso taedio languidior fit idem 
sermo, et hebetior quam erat, unde perduxit ad 
tsedium"'). 

En tröstegrund mot en sådan misstämning 
finner dock Augustinus i den omständigheten, att 
hvad som synes läraren själf i hans framställning 
matt och intresselöst ej alltid förefaller lärjungarne 
detsamma. Tvärt om har han ej sällan gjort den 
iakttagelsen, att denna, äfven då den synts läraren 
misslyckad, upptagits med synbart välbehag af 
lärjungarne och kunnat blifva dem till nytta. 

En annan anledning till lärarens stundom 
bristande intresse för undervisningen ligger där- 
uti, att de för honom själf välbekanta och vanliga 
ting, som han för sina lärjungar har att framställa^ 
just i följd af denna sin egenskap för honom ej kunna 
hafva något tilltalande. Människan vill hafva nå- 
gonting nytt och ovanligt. Det ligger för läraren 
makt uppå att han öfvervinner äfven den häraf 
härflytande misstämningen genom att städse hafva 



^) De cat. rud. 2. 



128 

for ögonen den allmänna erfarenheten, att hans 
tal mycket hellre mottages af lärjungen, om det 
andas glädje: "Afficitur enim filum locutionis no- 
straB ipso nostro gaudio, et exit facilius atque 
acceptius". O 

Längre fram ^) återkommer Augustinus till 
samma fråga och lämnar där en utredning i sex 
punkter af skälen till och botemedlen för ett sådant 
"taedium animi" mot undervisningen. Delvis åter- 
upptagande, hvad redan förut blifvit främst älldt, 
utför han här närmare sina tankar i denna vik- 
tiga fråga. 

Den första här framhållna anledningen till 
störandet af lärarens för undervisningens goda re- 
sultat oundgängliga glädje är den, att han för- 
märker, att lärjungen stundom icke förmår fatta 
meningen uti hvad läraren framställer. Denne 
nödgas därför nedstiga från sitt eget vetandes 
ståndpunkt till lärjungens lägre stadium. På lä- 
raren ställes fördenskull i sammanhang härmed 
det krafvet, att han skall vara i stånd att ackom- 
modera sig efter sina lärjungars idékrets efter det 
exempel, som den store mästaren framför alla 
andra, Jesus Kristus, för alla tider har lämnat. 
Liksom kärleken förmått honom till att så handla, 
och liksom denna samma känsla dikterar moderns 



*) De cat. rud. 2. 

2) De cat. rud. 10—15. 



124 

likartade förhållande till sina små, så skall också 
denna samma kärlek hos läraren vara den kraft, 
som fördrifver olustens ande, som eljes detta ned- 
stigande till lärjungens utvecklings- och kunskaps- 
nivå så gärna vill frammana. 

Som ett andra skäl till lärarens konstaterade 
misstämning mot undervisningen framställes det 
förhållandet, att han stundom är en ensidigt litte- 
rärt intresserad person, som helst vill fördjupa sig 
uti af andra förtjänstfullt bearbetadt material och 
därför blott med motvilja, särskildt med tanke på 
det ovissa resultatet, kan förmå sig till att lämpa 
undervisningen efter hvad tillfället verkligen kräf- 
ver ^). I sammanhang härmed framställes den vik- 
tiga fordran på läraren, att han måste vinnlägga sig 
om att ej komma med några sakliga fel. Undviker 
han sorgfälligt detta, skall lärjungen vänjas vid 
att förstå, att, om också någon gång de enskilda 
uttrycken kunna vara ofullkomliga och inadekvata, 
vikten dock hvilar på att saken, hvilken det gäl- 
ler, blir framburen. — Att fela är emellertid 
mänskligt, och det kan därför också hända, att 
läraren gör sig skyldig till ett och annat äfven 
sakligt misstag, svårligen dock vid undervisningen af 
nybörjare, då ju därvid blott de enklaste och mest 
allbekanta ting äro föremål för behandling. Råkar 



) De cat. rud. 1 1. 



125 . 

läraren begå ett sådant fel, är det bättre, att han, 
om han har skäl misstänka^ att det af lärj ungarne 
observerats och möjligen kan lända dem till skada, 
uppriktigt erkänner sitt misstag, än att han söker 
försvara det. Hafva lärjungarne åter icke obser- 
verat och tagit anstöt af felet och ingen därpå 
fäst lärarens uppmärksamhet, är ju ingen skada 
skedd, och läraren har då blott att tillse, att det 
ej upprepas. I de flesta fall är det dock läraren 
själf, som då efteråt känner sig otillfredsställd med 
sin framställning. 

Men ej blott i det fall, att läraren vid sin 
undervisning gjort sig skyldig till något fel, kunna 
hans lärjungar taga anstöt. Ej sällan blifva hans 
ord — om än sanna och fullt adekvata uttryck 
för den sak, han velat framlägga — missförstådda 
och förvrängda, därför att de råkat i kollision med 
fördomar och gamla vanor. Märker läraren något 
dylikt, har han att använda de bevismedel, honom 
stå till buds, så vidt personerna i fråga äro till- 
gängliga för förnufts- eller auktoritetsgrunder. 

Beträffande lärarens intresse för lektyr och 
åhörande af goda talare framför sitt undervisnings- 
kall säger Augstinus, att han af dessa sina älsk- 
lingssysselsättningar skall så mycket mer och ful- 
lare kunna njuta och få gagn, som han kan vara 
behärskad af det medvetandet att samvetsgrant, 
så godt han det kunnat, och lämnande resultatet i 



126 

Herrens hand, hafva fyllt sina plikter som upp- 
fostrare. 

För det tredje namnes som ett hinder för 
den glädje, som bör vara en utmärkande egen- 
skap hos hvarje god lärare, den omständighe- 
ten, att han vid undervisningen oundgängligen 
måste repetera samma sak, hvilket till sist måste 
blifva för honom tröttande, helst som ju framställ- 
ningen måste röra sig inom en lägre idékrets än 
den, som ligger inom området för hans eget tanke- 
lif. Här gäller då detsamma, som anförts under 
första punkten: en kärlekens ackommodation. Om 
ett band af kärlek — sådan som en broders, en 
faders, en moders — är knutet mellan lärarens 
och lärjungarnes hjärtan, skall det, som i sig för 
den förre är gammalt och därför intresselöst, för 
honom te sig som nytt, ja, medryckande. Till och 
med det oundvikliga och ledsamma repeterandet 
kan då för honom få ett visst behag. 

För öfrigt bör redan tanken på uppfostrans 
stora mål och det ansvar, som därmed är för- 
knippadt, under nämnda förutsättning utgöra en 
tillräcklig driffjäder till lefvande intresse för det 
höga kallet. 

Med kap. 13 i De catechizandis rudibus kom- 
mer Augustinus in på en ny anledning till stö- 
rande af lärarens glädje och framkallande af veder- 
vilja mot undervisningen. Denna anledning — i 



127 

raden den fjärde — ligger i lärjungarnes förhål- 
lande vid lektionerna, i deras ouppmärksamhet och 
lärarens däraf följande slutsats, att hans under- 
visning skett, om också icke för döfva öron, så 
dock för ointresserade åhörare, på hvilka den ej 
gjort någon verkan, därför att den ej blifvit upp- 
fattad. Det är under sådana förhållanden icke 
någon lätt sak att fullfölja lektionen fram till det 
föresätta målet. 

För att förstå Augustini tal om att lärjung- 
arne "voce aut aliquo motu corporis" ådagalägga, 
om de uppfattat och gilla, hvad som meddelats, 
och att uteblifvandet af dessa om förståelse vitt- 
nande bifallstecken kan hafva sin grund i vördnad 
för ämnets höghet och helighet, i en naturlig blyg- 
het eller däri, att det framställda ej uppfattats eller 
att det ringaktas, måste man erinra sig ett gängse 
bruk vid den tiden. Liksom ännu mångenstädes 
i utlandet en universitetslärare, om han som 
föreläsare är af sitt auditorium uppburen, ofta 
hälsas med ljudliga applåder, så var det samma 
fallet vid all undervisning — den kateketiska 
som den homiletiska — i den äldsta kristna kyr- 
kan, om annars föredraget gjort något intryck på 
åhörarne. Ej ens i kyrkorna var en sådan hyll- 
ning ovanlig. Handklappningar och viftande med 
näsdukar plägade belöna Krysostomos' vältaHga 



128 

predikningar, trots hans egen protest mot denna 
teatersed. 

Då nu emellertid läraren ej kan se sin lär- 
junge in i hjärtat och så utforska anledningen till 
hans oberördhet, bör han använda alla de medel, 
som kunna bidraga till att uppmuntra honom och 
rycka honom med, att han må kunna draga nytta 
af undervisningen. Han har då att i första hand 
väcka hans uppmärksamhet. Augustinus bevisar 
sig här som alltid vara en fin psykolog. Han 
inser till fullo betydelsen af att denna uppmärk- 
samhet ej är afsiktlig, motiverad exempelvis af 
fruktans känsla. För att undanröja hvarje sådan 
fruktan föreskrifver han vänligt och förtroendeingif- 
vande tilltal, innan undervisningen sedan fortsattes 
på den väg, som vid redogörelsen för formalsta- 
dierna hos Augustinus redan blifvit tecknad. 

Skulle läraren för märka, att en lärjunge, som 
en tid med lust och glädje följt med undervisningen, 
blir uttröttad genom för mycket hörande eller 
stående och därför icke mer gifver några tecken 
till bifall, utan i stället genom gäspningar visar 
sin åstundan att få aflägsna sig, har läraren i 
förra fallet att söka uppfriska hans sinne med ett 
passande skämt eller en munter episod eller ge- 
nom att i framställningen inströ något, som kan 
vara ägnadt att i högre grad väcka hans förvå- 
ning, beundran eller medlidande, dock så, att han 



129 

> 

ej känner sig sårad. Dessa episoder måste natur- 
ligtvis vara korta för att icke — i stället for att 
afhjälpa — förvärra det onda. Läraren bör då 
också så mycket som möjligt påskynda lektionens 
afslutning och ställa lärjungen denna i utsikt. 

Beror åter den tillfälliga ouppmärksamheten 
på kroppslig trötthet, skall läraren sörja för att 
sittplats beredes, "ubi decenter fieri potest. — — 
Sane si aut brevis sermo futurus est, aut consessui 
locus non est aptus, stantes audiant" ^). Denna 
restriktion — "ubi decenter fieri potest" — kan 
synas underlig, då man besinnar, att i regel på 
Augustini tid i den kateketiska undervisningen 
blott en, två eller några få lärjungar i sänder 
plägade taga del, åt hvilka man skulle tycka, att 
plats alltid lätt nog borde hafva kunnat anskaffas. 
Emellertid utgjordes ej sälla.n åhörarekretsen af 
ett större antal personer: utom lärjungarne i in- 
skränkt mening äfven deras förespråkare, borges- 
män och andra, "qui audientes aderant" ^). Då det 
nu dessutom framgår, att den undervisning, hvarom 
här är fråga, plägade meddelas i kyrkorna, kan- 
ske i vestibulen, och just Augustinus förtäljer 
oss ^), att de afrikanska kyrkorna — i motsats 
emot hvad som var förhållandet med en del 



») De cat. rud. 13. 
2) De cat. rud. 1, 15. 



130 

"transmarina" (= italienska) — saknade sittplatser, 
kunna vi förstå inskränkningen. I synnerhet svaga 
personer måste besväras af det långvariga ståendet 
och därigenom få sina tankar dragna ifrån hvad 
som förehades, ja, t. o. m. stundom tvingas att 
aflägsna sig. Så hade en gång skett vid en kate- 
ketisk lektion af Augustinus själf, och han hade 
däraf tagit den lärdomen att ej hålla på för länge 
och att ända från början låta lärjungarne sitta. 
Undantag från denna regel anför han dock. 

Med dessa medel skall läraren kunna undan- 
röja de här nämnda anledningarna till lärjungar- 
nes ouppmärksamhet, som bero på psykisk eller 
fysisk öfveransträngning, en ouppmärksamhet, som 
menligt inverkar på undervisningen ej minst där- 
igenom, att den hos läraren förkväfver den lust, 
han måste hysa för sitt kall. 

Bn stor fara, som hotade att förstöra glädjen 
vid undervisningen, låg — för det femte — däri, att 
lärarne ofta såsom kateketer måste åsidosätta andra 
för dem angenämare och till synes nyttigare göro- 
mål för att ställa sig till sina lärjungars förfo- 
gande. Gent emot detta erinrar Augustinus, att 
läraren — oafsedt, att kärleksplikten mot lärjung- 
arne i detta som i andra fall måste gå först och 
vara den bestämmande — ej är i stånd till att 
med visshet veta, om icke just denna 



131 

sättning är den, i stort sedt, i den stunden lämp- 
ligaste och nyttigaste. 

Skulle någon oförutsedd händelse rubba den 
en gång af honom uppgjorda arbetsordningen, får 
detta ej vålla förstämning. ''Nemo enim melius 
ordinat quid agat, nisi qui paratior est non agere 
quod divina potestate prohibetur, quam cupidior 
agere quod humana cogitatione meditatur". ^) Plikten 
framfor allt! Och så också här. Och plikten är 
ju alltid i första hand att fylla sin kallelse på den 
post i lifvet, där man blifvit ställd. 

Till sist och for det sjätte kan lärarens sinne 
nedtryckas genom lärjungarnes vanarter och för- 
argelseväckande handlingar, så att — som det heter 
— "animus non valet edere serenum jocundumque 
sermonem" *). Också här skall kärleken vara den 
hjälpande kraffcen att öfvervinna svårigheten. Och 
om än uppfostraren har skäl att befara, att hans 
lärjunges utveckling kommer att mynna ut i for- 
därf, bör detta — långt ifrån att slappa — skärpa 
hans nit att med uppbjudande af alla krafter om 
möjligt genom varningar och förmaningar vid un- 
dervisningen bringa honom in på en bättre väg. 

Lika litet som lärjungens förseelser få komma 
läraren att vårdslösa den vanartiges uppfostran, 
lika litet får känslan af egna fel och svagheter 



') De cat. rud. U. 



132 

förlama liaiis verksamhet. "Qua3 tandem demen tia 
est, quoniam peccatum nostrum nos angit, ideo 
rursus velie peccare, non dando pecuniam domini- 
cam volenti et petenti". ^) 

Vid sidan af det kraf på läraren, som Augusti- 
nus som kortast uttryckt med ordet "hilaritas"', 
ställer han ett annat: att denne vid sin undervisning 
städse skall taga hänsyn till lärjungens individuali- 
tet samt temporära och lokala förhållanden. Själf 
säger han härom; "De me ipso tibi testis sum, 
aliter atque aliter me moveri, cum an te me catechi- 
zandum video eruditum, inertem, civem, peregri- 
num, divitem, pauperem, privatum, honoratum, in 
potestate aliqua constitutum, illius aut illius gentis 
hominem, illius aut illius aetatis aut sexus, ex illa 
aut illa secta, ex illo aut illo vulgari errore veni- 
en tern: ac pro diversitate motus mei sermo ipse 
et procedit, et progreditur, et finitur. Et quia 
cum eadem omnibus debeatur charitas, non eadem 
est omnibus adhibenda medicinax ipsa item charitas 
alios parturit, cum aliis infirmatur ; alios curat aedi- 
ficare, alios contremiscit offendere; ad alios se in- 
din at, ad alios se erigit; aliis blanda, aliis severa, 
nulli inimica, omnibus mäter". ^) 

En skillnad måste läraren vid sin undervis- 
ning iakttaga, allteftersom denna var af privat 

1) De cat. rud. 14. 

2) De cat. rud. 15. 



133 

eller af offentlig natur; om en enda eller flera 
eller många fingo del däraf, och om i de båda 
senare fallen somliga närvoro blott såsom kritici 
eller vittnen; vidare om föredraget skulle hållas 
från en upphöjd plats eller ej; om auditoriet var 
uppmärksamt eller icke; om det utgjordes af obil- 
dade eller bildade o. s. v. 

Augustini större mönsterkatekisation har till 
syfte att visa, hur han tänkt sig, att denna lära- 
rens allmänna pHkt att lämpa sig efter individuella 
förhållanden bör framträda vid undervisningen af 
den, "qui vult esse christianus, et de genere qui- 
dem idiotarum, non tamen rusticanorum sed ur- 
banorum'', såsom det i ingressen till denna lektion 
heter *). 

En särskild metod anbefaller han ^) läraren 
för handledningen af dem, som äga en mera grund- 
lig hednisk bildning, och af de s. k. grammatici 
och oratores. Detta parti af De catechizandis 
rudibus är särdeles belysande för det sätt, på hvilket 
i detta fall Augustinus ville hafva sin ackommo- 
dationsprincip genomförd och tillämpad i praxis. 

Hvad de i kap. 8 omhandlade ^'eruditi'^ be- 
träffar, voro de, som sagdt, personer, hvilka kunde 
berömma sig af en djupare hednisk bildning. 



*) De cat. rad. 16. 
2) De cat. rud. 8, 9. 



134 

Sådana hade vanligen, redan innan de anmälde 
sig till deltagande i den förberedande katekumen- 
undervisningen, gjort rätt betydande själfständiga 
studier i den heliga skrift och den teologiska littera- 
turen. Gent emot sådana är lärarens uppgift 
ingalunda den lättaste. Augustinus gifver det 
rådet att for dem göra undervisningen kort, på 
det att man ej må uttrötta dem med bekanta 
saker, och akta sig för att förarga dem genom 
att blotta luckorna i deras vetande. Fastmer bör 
läraren mot dem uppträda på ett blygsamt sätt, 
tala till dem, som hade han en god tanke om 
deras studier, och såsom det gällde idel för dem 
bekanta ting. På det sättet sker det, att en sådan 
i fråga om det, som han redan känner, ej får 
defc intrycket, att han står inför en lärare. Hvad 
han åter icke vet förut, det får han lära där- 
igenom, att kateketen härom med honom talar — 
fast såsom om en känd sak. 

Lämpligt är ock att spörja om anledningen 
till att han infunnit sig för att taga del i den 
kateketiska undervisningen. Härvid kan man 
också fa reda på, från hvilka skrifter han hämtat 
sin kunskap om kristendomen. Läraren bör då 
sysselsätta sig något med förklaringar af de upp- 
gifna skrifterna och framställning af deras för- 
fattare. Hafva skrifterna kanoniskt anseende eller 
eljes äro nyttiga uppbyggelseskrifter, skall läraren 



135 

utbreda sig öfver deras uppkomst och syftemål, 
på det att den enkla, okonstlade stilen, som kanske 
stöter den retoriskt bildade mannen, må liksom 
urskuldas och böckerna dessutom för honom få 
större intresse. "Si nobis noti sunt illi libri, aut 
ecclesiastica fama saltem accepimus a catholico 
aliquo memorabili viro esse conscriptos, laeti appro- 
bemus", säger Augustinus. Hafva åter häretiska 
arbeten råkat i katekizandens händer och han 
redan tillägnat sig dessas meningar, skola kyrkans, 
hennes lärdes och deras skrifters auktoritet honom 
föreh allas. Han bör också af läraren göras upp- 
märksam på häresiens genesis och källor, på häre- 
tikernas ofta förmätna och lidelsefulla uppträdande 
samt alltså se företeelsen i personlig belysning 
liksom ock få blicken öppnad för den väsentliga 
skillnaden mellan sådana personer och dem, som af 
mänsklig svaghet och på god tro råkat göra sig 
skyldiga till ett misstag. Ödmjuk blygsamhet och 
mildhet i domarna öfver villfarelserna böra dock 
prägla lärarens uttalanden i dessa ting, på det 
att genom exempel också lärjungen må tillägna 
sig dessa dygder. Augustinus fordrar således af 
läraren en ingående kunskap i den teologiska litte- 
raturen^ ej blott i den kyrkliga, utan också i 
den häretiska, samt betonar, att på samma gång 
ett konfessionellt intresse och en fördragsam anda 
böra prägla hans verksamhet. 



136 

Augustinus föreskrifver vidare en särskild 
behandling af filologiskt och retoriskt bildade lär- 
jungar. Dessas under^^isning fordrar i följd af 
deras merendels ensidiga bildning ett ovanligt 
mått af pedagogisk klokhet från lärarens sida. 
Tj det relativa företräde, som språklig korrekthet 
och urbanitet gifva dem, kan lätt locka dem till 
stolt förakt för den, som har en mindre öfvad 
tunga eller ett efter grammatikens regler mindre 
korrekt språk. Och sådana personer påträffade 
man på den tiden ofta ej blott på det afrikanska 
kleresiets lägsta trappsteg, utan själfva biskoparne 
saknade icke sällan grammatisk insikt i det latin- 
ska språket. Det var därför ej ovanligt, att de 
genom provinsialismer och språkfel gåfvo de mera 
bildade anledning till löje, hvilket störde både 
dessas egen och andras andakt och uppbygge] se. 

Dessa "grammatici" och ''oratores" kunde vi- 
dare intaga en betänklig ställning till den heliga 
skrift, det viktigaste och då för tiden nästan enda 
religiösa bildningsmedlet för de kristna. För att 
så mycket som möjligt undanrödja denna fara 
råder Augustinus läraren till att undervisa sådana 
lärjungar i skriftens djupare tolkning, särskildt 
den allegoriska, i synnerhet på sådana ställen, 
som efter sin bokstafliga lydelse synas säga ganska 
litet. Bringas denna undervisning i förbindelse 
med en enträgen förmaning att med det rätta 



137 

sinnet höra de heliga skrifterna, då skola de också 
taga mindre anstöt af det bristfälliga liturgiska 
språket. Läraren skall lägga dem på hjärtat, att 
de måste lära sig kristlig ödmjukhet, att de ej 
med ringaktning få se ned på dem, hvilka med 
större sorgfållighet undvika sedliga fel än språk- 
liga, samt att de ej skola skatta en öfvad tunga 
högre än ett rent hjärta. Eftertryckligt inskärper 
Augustinus nödvändigheten af att läraren vid sin 
undervisning städse fasthåller och söker bibringa 
detta slags människor den öfvertygelsen, att ande- 
meningen och innehållet måste föredragas framför 
ordasättet liksom anden framför kroppen. 

Den vidlyftighet, hvarmed Augustinus be- 
handlar denna speciella tillämpning af sitt allmänna 
kraf på läraren, att han skall rätta sin undervis- 
ning efter lärjungarnes individualitet, vittnar om 
den stora betydelse, han med rätta tillmäter en 
sådan förmåga. 

Som komplement till den inre fallenheten för 
lärarekallet gagnar ett praktiskt studium utaf hur 
en undervisning bör bedrifvas mera än teorier. 
"Melius videndo et audiendo nos cum hsec agimus, 
quam legendo cum haec dictamus, edisceres". *) 

Kring dessa båda hufvudpunkter : en glad 
sinnesstämning och blick för hvad individuella för- 



1) De cat. rud. 15. 



138 

hållanden kräfva, samlar Augustinus alla de ford- 
ringar, han ställer på en god lärare. 

De egenskaper, han sålunda här framhäft, 
äro — om vi för öfverskådlighetens skull på ett 
ställe skola sammanföra dem — att hänvisa till 
tvenne hufvudgrupper: dels sådana, som skola ut- 
märka läraren såsom person, dels sådana, som till- 
komma honom just såsom lärare. De förra kunna 
korteligen sammanfattas i det vidlyftiga begreppet 
en sedhgt upphöjd karaktär, som yttrar sig i ett 
ödmjukt, kärleksfullt, försakande, plikttroget, vän- 
ligt och fbrtroendeingifvande väsen samt i lugn 
värdighet, dock med en glädtig själens grund- 
stämning. Som lärare måste han vara intresserad 
och hänförd af sitt kall samt städse opartisk; vid 
undervisningen låta ett bestämdt konfessionellt in- 
tresse träda i dagen, dock hand i hand med tole- 
rans och mildhet i domar. Ha q måste vidare 
äga en skarp psykologisk blick, som yttrar sig i 
förmåga att hos lärjungarne väcka och uppehålla 
intresset, förmåga af ackommodation samt af be- 
gränsning. För att särskildt detta sistnämnda 
skall vara möjligt, måste han fullt behärska ma- 
terialet, känna en ändamålsenlig undervisnings 
principer och metod, hvartill kommer krafvet på 
en formell färdighet att behandla språket. 



139 



III. 

Till sist också några ord om Augustini verk- 
samhet och betydelse som praktisk pedagog. 

Det är en naturlig sak, att teckningen af 
Augustini pedagogiska principer också har måst 
gifva oss en inblick i hans eget sätt att förvalta 
lärarens kall. Teori och praxis hafva hos honom mer- 
endels gått hand i hand. Att han framstår såsom sin 
tids och långa tiders ypperste kateket, är kyrkans 
enstämmiga vittnesbörd, och ännu i nyss tillända- 
gångna århundrade har åtminstone ett framgångs- 
rikt försök blifvit gjordt att efter det mönster, han 
i sin ofta omtalade skrift De catechizandis rudibus 
framställt, inrätta k^teketiska föreläsningar. Jag 
syftar på den bekante ärkebiskop Augustin Gru- 
bers i tryck ofta *) utgifna föreläsningsserie : "Ka- 
techetische Vorlesungen iiber des heiligen Augusti- 
nus Buch : von der Unterweisung der Unwissenden 
in der Religion, — — im Priesterseminar zu 
Salzburg in den Wintersemestern der Jahre 1828 
und 1829 gehulten", och hans såsom del däraf 
utkomna — dock först 1830 från katedern fram- 
ställda — "Anweisung und Katechisationen im 



^) Mitt exemplar tillhör sjunde upplagan. 



140 

Geiste des heiligen Augustinus", ett arbete, som 
på sin tid väckte stor och berättigad uppmärk- 
samhet. 

Såsom pedagog verkade Augustinus äfven 
utanför kateketens speciella gebit. Det är redan 
nämndt *), att han någon tid i Tagaste meddelade 
undervisning i skönlitteratur samt i Kartago, Eom 
och Milano föreläste retorik. 

Efter Augustini omvändelse bär hans verk- 
samhet såsom ordnare af det kyrkliga undervis- 
ningsväsendet tydhga spår af den benägenhet för 
ett munkartadt humanitetsideal, öfver hvilken han 
ej mäktat höja sig, och som står där oförmedlad sida 
vid sida med evangelisk tankegång ^). Om han än 
ogillar det sätt, på hvilket munkväsendet inträngt 
i och tillämpats af klerus, så betraktar han dock 
munkidéen som den, hvilken bäst står i samklang 
med ett värdigt prästestånd. Med verkUg hän- 
förelse berättar han ^), hur han som lekman under 
sin vistelse i Italien funnit många kristna, både 
män och kvinnor, hvilka sökt efterlikna raunkarnes 
lefnadsordning, och han kan icke vackert nog 
skildra det mäktiga intryck, som han mottagit af 
lekmannakongregationerna, i synnerhet af dem i 



') Se sid. 201 
2) Jfr sid. 45. 
') De moribus ecclesise catholicse I, 31, 32, 33, 



ut 

Rom och Milano, i spetsen för hvilken sistnämnda 
hans andlige fader Ambrosius har stått. 

Augustinus synes sedan dess aldrig hafva 
släppt den tanken att genom uppfostran påtrycka 
sitt fäderneslands klerus en munkartad prägel. 
Så snart han blifvit präst, berättar hans vän och 
biograf Possidius, har han grip'it sig an med det 
verket. "Factus ergo prestbyter monasterium inträ 
eccelsiam mox instituit: et cum Dei servis vivere 
coepit secundum modum et regulam sub sanctis 
apostolis constitutam: maxime ut nemo quidquara 
proprium illa societate haberet, sed eis essen t om- 
nia communia, et distribueretur unicuique, sicut 
opus erat: quod jam ipse prior fecerat, dum de 
transmarinis ad sua remeasset." *) I en trädgård 
i Hippo, hvilken han åt sig fått öfverlåten af 
den fromme biskop Valerius, grundlade han en 
uppfostringsanstalt för klerker. Bön, fasta och 
studier af skriften och kyrkoläran utgjorde denna 
klosterlika förenings hufvudsakhga sysselsättningar. 
Denna "schola dominici servitii", skola för utbild- 
ning till Herrens tjänst, var ännu af privat natur. 

Sedan han bHfvit biskop, fortsatte han sitt 
arbete med prästerskapets utbildning, och hans 
prästskola togs till förebild för flera andra lik- 
nande anstalter, koinobier kallade. Kärnan i den 



^) S. Aurelii Augustin! vita III, 5. 



142 

krets, som slöt sig kring den fromme och nitiske 
biskopen, utgjordes af hans egna prestbyterer, 
diakoner och subdiakoner ^). Medlemskap i denna 
förening medgafs åt, ja^ fordrades af dem, som 
önskade att framdeles inträda i prästämbetet. 
"Quomodo ergo quiciimque voluisset extra manere 
et de suo vivere, non ei tollerem clericatum; ita 
modo quia placuit illis, Deo propitio, socialis hasc 
vita, quisquis cum hypocrisi vixerit, quisquis 
in ventus fuerit habens proprium, non illi permitto 
ut inde faciat testamentum, sed delebo eum de 
tabula clericorum. Interpellet contra me mille 
concilia, naviget contra me quo voluerit, sit certe 
ubi potuerit: adjuvabit me Deus, ut ubi episcopus 
sum, ille clericus esse non possit. Audistis, audi- 
erunt", säger Augustinus själf ^). Han ville per- 
sonligen öfvertyga sig om att de, åt hvilka han 
anförtrodde det ansvarsfulla prästämbetet, verkligen 
ägde den religiösa och moraliska stadga, som är 
en nödvändig förutsättning för ett välsignelse- 
bringande arbete i Herrens vingård. Härtill 
fostrades de unga genom den undervisning, som 
i biskopshuset meddelades i form af bibelläsning 
och förklaring samt teologiska samtal. 

De sedliga kraf, som ställdes på medlemmarna 
i denna prästskola, sammanföUo väsenthgen med 



1) Sermo CCCLVI. 



143 

klosterinvånarn es, om de också ej voro så kate- 
goriskt framställda. På absolut egendomslöshet 
lades emellertid särskildt stor vikt, såsom det 
framgår af Sermones CCCLV och CCCLVI. En- 
dast den egendom, som var "nödvändig for reli- 
gionen", kunde tolereras. 

Likartade klosterlika uppfostringsanstalter in- 
rättades äfven för unga kvinnor. I spetsen för 
en sådan i Hippo stod under många år Augustini 
syster *). Öfver dessa läroanstalter har Augusti- 
nus haft högsta öfver in seendet, om han också blott 
sällan och i nödfall besökt de k^nnnliga ^). 

Augustinus fick for dessa sina vackert tänkta 
och vackert utförda inrättningar uppbära den lön, 
som kommer så många ädla sträfvanden till del: 
klander och smädligt förtal. I det goda med- 
vetandet om sina afsikters renhet fortfor han dock 
alltjämt att oförtrutet - verka för sin älsklingsidé, 
obekymrad om människors domar. Och hans ar- 
bete kröntes med storartad framgång. I flera af 
sina bref talar han med glädje och berättigad 
stolthet om de goda framstegen inom hans läro- 
anstalt. 

Förträffligheten och tidsenligheten i denna 
kyrkliga uppfostringsanstalt vann ganska allmänt 



') S. Aurelii Augustini vita III, 5. 

') S. Aurelii Augustini vita IV, 5; jfr Epist. CCXI. 



144 

erkännande. Den fyllde ett kändt behof. Från 
alla håll önskade man präster, som utgått från 
hans seminarium, och Afrikas biskopar skyndade 
att efter hans mönster inrätta sådana prästbild- 
ningsanstalter, hvartill han också ifrigt uppma- 
nade sina ämbetsbröder. Själf synes Augustinus 
hafva haft högsta ledningen af och uppsikten 
öfver åtminstone de läroanstalter, som hans vän- 
ner — Possidius, Buodius, Benenatus, Severus, 
Novatus och Alypius — grundlagt. 

Augustini anordning fortsattes under den föl- 
jande tiden och blef mönstret för det s. k. vita 
canonica och kapitelinstitutionen vid biskopskyr- 
korna. Dess betydelse i pedagogikens historia är 
den, att den kan betraktas som den historiska 
rot, från hvilken sedermera prästseminarierna 
framväxa. 



Den stund, då Petrarca, "renässancens fader", i 
Paris 1337 af sin andhge förtrogne Dionisio da 
Borgo San Sepolcro mottog det lilla exemplar af 
Augustini Confessiones, som sedan följde honom 
under hela hans lif, var för hans inre människa 
en betydelsefull stund. Renässancemannen, som 
hos kyrkofadern känner en fläkt af sin egen ande, 
får däraf en väckelse till nytt lif. I sitt Secretum, 
där han uppgör bokslutet med sitt förflutna, kan han 



145 

låta Augustinus sitta sora den förstående domaren. 
Petrarca, som sedan själf så ofta nämnts "den första 
modärna människan", skal] i sin ordning hafva 
kastat det hedersnamnet tillbaka på Augustinus. 
Och detta namn karaktäriserar bättre än något 
annat hans särställning i mänsklighetens historia. 
På h vilket område än hans rika, skapande ande 
ingripit, har den gjort nya insatser, som haft en 
räckvidd långt utöfver hans egen tid, ja, omspänt 
och varit fruktbärande för alla kommande tider. 
Teologien och filosofien hafva sedan gammalt i 
Augustinus vördat en af sina allra största söner. 
Pedagogiken har kanske icke gifvit honom den 
ära, honom rätteligen vederbör. Hans lika mycket 
om religiös erfarenhet som om filosofisk skärpa 
vittnande psykologi, som ligger bakom och reg- 
lerar pedagogens säkra grepp; hans genuint krist- 
liga framhäfvande af dopet, gemensamhetsbandet 
med den kristna församlingen, såsom all religiös 
uppfostrans basis och förutsättning; hans evan- 
geliska ljusglimtar vid teckningen af humanitets- 
idealet såsom uppfostrans mål — låt vara, att de 
ibland ej rätt väl passa i stycke med totalåskåd- 
ningen; hans historiska sinne, hvilket lika väl som 
hans känsla för hvad som hör till religionens skal 
och till dess kärna och hvad som därför bör tagas 
med vid undervisningen, röjer sig, snart sagdt, 
på hvarje puukt af hans behandling utaf under- 



146 

visningsraaterialet ^) ; hans rent af förundrans var da 
antecipation af till och med för oss ännu tämligen 
modärnt klingande teorier i fråga om undervis- 
ningens formella sida, på hvilket område en mängd 
af de utaf honom gifna uppslagen äro verkliga 
guldkorn, för alla tiders pedagoger beak tans värda; 
hans på fin iakttagelse hvilande teckning af lära- 
rens plikter, hvars sanning enhvar utöfvare af 
det kallet kan bekräfta — detta allt måste vara 
ägnadt att hos oss framkalla beundran och rätt- 
färdiga ett specialiserande på pedagogikens gebit 
af det generella vittnesbörd om honom, som skall 
hafva gifvits af Petrarca. Med rätta och i det 
ordets bästa mening kan Augustinus ännu efter 
ett och ett hälft årtusende karaktäriseras som en 
modärn pedagog, för alla tider ett "exemplum non 
solum observandum, sed etiam imitandum". Och 
detta torde vara den bästa dom, som om honom 
och hans betydelse i pedagogikens historia kan 
fällas. 



*) En intressant uppgift skulle onekligen en under- 
sökning af det litterära förhållandet mellan Augustini kate- 
kisationer och Luthers lilla katekes erbjuda. Jfr exempelvis 
sid. 88. 



Litteraturförteckning. 

Sancti Aurelii Augustin! Hipponensis episcopi opera, 
studio monachorum Saucti Mauri post editiones Parisi- 
ensem, Autverpiensem et Venetam sermonibus Vindö- 
bonae a Denis editis anno MDCCXCII aucta, Venetiis 
MDCCCXXXIII. 



Ahnfelt, O., och Bergqvist, B. Jison: Den kristna tros- 
och sedeläran. 

Ambrosius: Libri VI de sacramentis. 

Anteckningar från Prof. O. Ahnfelts föreläsningar öfver 
gamla kyrkans historia. 

AntecJcningar från Doktor B. Jison Bergqvists föreläs- 
ningar vid den teoretiska profårskursen 1897 — 
1898. 

Bergqvist, B. J:son: Öfversikt af den naturenliga under- 
visningens formella moment. 

Bibeln. 

Caspari^ C. P.: Quellen zur Geschichte des Taufsymbols 
und der Glaubensregel. 

Chrysologus: Sermones. 

Cyrillus: KaxijyrjoeLg f.ivozaycoyLy,aL 

Eklund, Pehr: Den apostoliska tron. 

Gerdin, J.: S. Aurelius Augustinus. 

GeseniuSy W.: Hebräisches und aramäisches Handv^örter- 
buch. 



GieroWj Carl N:son: Minimikurser eller normalkurser i 

folkskolan ? / 

Gruber^ Augustin: Katechetische Vorle^ngen. 
Handbok för svenska kyrkan, I 

Rarnack, A.: Dogmen geschichte. [ 
Harnackf Th.: Katechetik. \ 

Larsson, Hans: Studier och meditationer. 
Luther^ Martin: Freiheit eines Christenmenschen. 
Muller j J. T,: Die symbolischen Biicher der evangelisch- 

lutherischen Kirche. 
Nieden, J.: AUgemeine Pädagogik auf psychologischer 

Grundlage. 
Nielsen, Fredrik: Haandbog i Kirkens Historie. 
Bichter, Karl: Die Herbart— zillerschen formalen Stufen 

des Unterrichtes. 
Siebeckj H.: Die Anfänge der neueren Psychologie in der 

Scholastik. 
Wiget^ Theodor: Die formalen Stufen des Unterrichts. 
v, Zezschwitz^ C, A. G,: Einleitung in den Unterricht 

der Anfänger im Christenthum nach Augustins 

Anweisung. 
v, ZezschwitZy C. A. G.: System der Katechetik. 



Rättelser: 

Sid. 16 rad. 6 står att tillfreds- i st. f. och tillfreds- 
„ 51 „ 5, 6 „ den egentliga katekumenundervisningen 
i st. f. undervisningen af "competentes" 
„ 84 „ 2 „ tredje i. st. f. följande